Där älvorna dansar

När jag var liten tänkte jag att jag på något sätt var ganska lik det skira skogsväsen som Elsa Beskow kallade för Mick-Mi i sagan med samma namn. Förutom det att jag är värdelös på att sy… Men hon var blyg och lite rädd och passade inte alls in i människornas värld fastän att hon drogs till den ensamme skogshuggaren i hans timmerstuga ute i vildmarken. Hon hade hjälp att göra alla sysslor som behöver göras och dansade i månskenet med sina systrar tills den dagen skogshuggaren blev arg och for ut mot henne. Då försvann hon spårlöst ut i skogen och kom inte tillbaka förrän morgonen efter. Det hände ett par gånger till att han blev arg på henne och den sista gången tog han henne hårt i armen och kallade henne för trollpacka. Då svarade hon att hon bara var en stackars älva och försvann för alltid från skogshuggaren tillbaka till skogen och de andra älvorna.

Jag var otroligt blyg mot killar när jag var yngre och det hände inte sällan att jag bara gick om någon visade intresse för mig. Det blev helt enkelt för jobbigt. Det var flera gånger som Mick-Mi flimrade förbi i tankarna och jag log åt minnet då jag var runt sju år och en av grannarna på skämt kände efter om jag hade en ihålig rygg eftersom jag alltid gick till ”skogen” en bit från huset jag växte upp i och dansade bland trädstammarna. ”Skogen” har numera krympt, men då var den stor nog att innehålla både en borg, vättars och trolls hem och även en och annan enhörning. Men den mannen var den förste som kallade mig skogsrå, eller en liten älva, ändrade han sig till och såg mig allvarligt och lite högtidligt i ögonen.

Så småningom blev jag tillsammans med en man, trots min blyghet, eller kanske för att han hade bestämt sig för att det var mig han ville ha, och han hade ett otroligt häftigt humör. Alla de gånger han rasade över något kröp jag ihop inombords och önskade att jag kunde göra som Mick-Mi, bara försvinna och ta mitt bultande hjärta till skogen för att få lugn och ro.

Ibland gjorde jag det. Sprang ut i natten, jagade fram på grusvägen och ner till sjön, kastade mig ut i vattnet och simmade och simmade tills kylan gjorde mig stel och jag var tvungen att vända tillbaka.

Till slut lämnade jag honom. Den dagen då jag till sist vågade ta mig därifrån.

Det tog ett tag, men så småningom lärde jag mig att jag inte behövde finna mig i de där situationerna där män försöker styra med aggressivitet. Jag behöver inte heller stanna kvar när någon håller för min mun för att det inte är kul att höra sanningen, skriker på mig för att maten inte är klar i tid, tvingar mig att klä mig på ett visst sätt eller vräker ur sig att jag ska lägga undan min telefon eller sliter den ur handen på mig mitt under ett pågående samtal för att hindra mig att ha kontakt med mina vänner.

Passiv aggressivitet är minst lika förödande som ett slag är.

Jag är inte den otroligt ängsliga och blyga unga kvinnan som jag en gång var, och numera har jag ord för vad det är som händer när någon steg för steg försöker skapa ett band av kontroll runt mig.

Då skänker jag en tanke till Mick-Mi. Och går. Utan att se mig om över axeln och utan att någonsin vända tillbaka.

Jag dansar stilla där jag hör hemma. I ögonens glitter, i stearinljusens flackande sken genom natten, buren av ömhet och värme, långt starkare än någonting annat. Jag dansar stilla och lyckligt i det som är viktigt och sant, i det som är större än oss. Jag har äntligen funnit mitt hem. Där bultar mitt hjärta av kärlek och inte av rädsla, det sväller av stolthet och inte av ängslan och pirrar av glädje och inte av oro. Jag följer den känslan, dansande mellan träden, lättare än någonsin förut, buren av ömhet och värme, av styrkan och skörheten, av sången och skratten och det som jag inte visste fanns.

Jag har kommit hem.