Grått är också en färg

Gårdagen var en riktig såndär asfaltsdag, bil, garage, poliskontroll, mer bil och lite grus. För min del behöver jag kompensera allt det röriga med en veckas rejäl dos av skog. Eller skog och vatten. Det funkar också bra.

När jag ylade som värst i våras över att allting bara var brunt fnissade min kompis åt mig och så sa hon att brunt är också en färg på ett sånt sätt att jag helt kom av mig och kände att det går ju absolut inte att argumentera emot. Inte gjorde det något alls att jag upptäckte att det faktiskt var ganska vackert dessutom. Inte alls dumt egentligen. Hela min föreställning om den trista och vissna våren gjorde en helomvändning och jag såg en kraftfullhet i det döda som jag aldrig sett förut.

Därför satt jag en stund på stranden, blickade ut över vattnet och tänkte att grått faktiskt är en färg även det.

Hela november brukar vara en varierande kaskad av disigt grått så till den milda grad att jag brukar tröttna på att kisa mot de små regndropparna som fyller luften. Men i år tar jag det som en extra chans till vila. Det här är en tid att sitta ner och bara titta på allt som är rofyllt och stilla. Länge.

Tid att reflektera över året som gått, det som varit och det som är. Att summera och reflektera. I min ursprungliga planering skulle jag vid det här laget ha suttit och studerat kartor för att beräkna bästa rutt att ta mig fram de första månaderna från Skåne och norrut. Jag skulle ha trimmat formen med ytterligare styrketräning och förhoppningsvis även kommit upp i längre joggingturer. Så blev det inte. Jag står och stampar på samma ställe vad gäller ryggen och utrustning. Men istället för att känna mig frustrerad tänker jag bara följa den stig som öppnat sig för mig just nu och vila i det. För att kunna börja träna måste ryggen vara hel. Det trodde jag att den skulle ha varit för flera månader sedan. Nu får jag istället tillfälle att vara vid det vackra och mjuka vattnet, titta ut över landskapet och andas i lugnare takt. Jag tränar visserligen, både rygg och övriga kroppen, men i ett betydligt lugnare tempo och med mjukare övningar.

Livet har lärt mig att jag kan ha en bild av och en föreställning om hur någonting ska bli, men längs med vägen händer det så otroligt mycket som jag aldrig kunnat föreställa mig så när det stormar som värst brukar jag mest hålla i hatten och sitta lugnt ner i båten. Det löser sig, oavsett vad det är, kanske inte så som jag trott utan på ett mycket bättre sätt.