I hjärtat mitt

Med värme och kärlek i rösten brukar mina vänner med jämna mellanrum säga att jag är lite trög, helt utan vetskap om att någon annan just har sagt det. Den här helgen visade de unisont att jag är rätt så trög, eller så blev jag bara så överväldigad av all kärlek jag fick att det var det som till slut fick mig att förstå på riktigt hur lyckligt lottad jag är. Jag hade hummat lite om att det nog kanske var en lite jobbig helg sådär, att jag kanske var lite låg. Så på söndagen droppade de in en efter en och flera som inte kunde komma ringde eller hörde av sig på annat vis och plötsligt vände allt och jag satt och log brett för mig själv. Det var ändå inte alla som var samlade, långt därifrån, men någonstans började tanken på att ha en fest bara för mina fina vänner ta form i mitt huvud. Det skulle vara så fantastiskt roligt att få ge lite tillbaka av allt det som de ger mig. Frågan är bara hur, jag kan ju inte släpa ut allihop ut i skogen, även om det hade varit det mest rätta för mig. Det finns en del genuina betongrosor bland dem och de skulle tycka att det var hemskt obehagligt att vara så långt från civilisationen. Nåja, det får väl bli en nöt att knäcka med tiden. Häftigast vore att göra som Bilbo i Sagan om Ringen och hålla en trädgårdsfest i anslutning till att jag ska gå iväg på min lilla promenad genom Sverige. I så fall ska jag ha lyktor upphängda i ett kalasträd. Det blir bra.

Annars har vädret varit helt underbart perfekt att vara ute i. Stilla och lugnt, dämpade färger och ljud, precis vad som behövs för att stilla ett oroligt sinne. Jag gick ned till vattnet en stund tidigare idag. Det slutade aldrig att vara gryning och under tidig eftermiddag kröp skymningen runt trädtopparna medan ett tunt flor av regndroppar fyllde luften.

Det går lite lättare att andas på sådana där ställen, med den mjuka luften och trädens stillhet. När vintern försvann gled hösten tillbaka in i tillvaron igen. Fast nu kommer det kanske inte att bli sådär sprakande, om det inte plötsligt bestämmer sig för att bli frost förstås. Men det kan förhoppningsvis dröja ett tag till, jag är fullt nöjd med att vara i det gråa för ögonblicket.

När så téstunden kom på kvällen och stearinljusen var tända igen bars jag iväg i tankarna på allt vackert som finns runt mig, téet svalnade långsamt medan timmarna for förbi som på ett ögonblick. Jag skulle kunnat stannat där, fortsatt att bara vara och njuta av stunden. Men jag tror förstås att morgondagen bjuder på nya härliga stunder och äventyr alldeles runt hörnet och jag är alldeles för nyfiken på hur det kommer att bli för att vilja stanna tiden.

Även om framtiden är, precis som bilden ovan, en smula oskarp så litar jag fullständigt på att det kommer att bli bra.