Där skymningen är

Ytterligare en dag i gråa toner. Mjuk luft och skira vattendroppar i spindelnäten. Vi har varvat lite träning i lydnad på helt nya platser med promenad på nästan nya plaster och träning för min rygg. Det innebär oftast att Vidar lägger sig på rygg bredvid mig med en leksak som han jonglerar med efter bästa förmåga. Därefter tröttnar han och kryper alldeles tätt intill och allrahelst vill han ligga under mig, vilket gör mina armhävningar betydligt besvärligare att utöva. Han är alltid kvick att ge support och när jag ledsnade fullständigt på värken under promenaden idag fanns han tålmodigt vid min sida medan jag måste ha sett otroligt besynnerlig ut med mina övningar för att försöka mildra smärtan något. Jag kunde inte låta bli att skratta. Vilket knasigt par vi är… Jag har drömmar om att gå genom Sverige och klarar inte ens av att gå mer än sju kilometer per dag som det är nu och min lille pälsboll har så mycket lek i huvudet att han nog skulle brisera fullständigt av glädje vareviga dag på vägen. Jag måste erkänna att jag blev riktigt imponerad av hans förmåga att koncentrera sig på mig och det jag bad honom om på den vilt främmande platsen trots att det även fanns två skällande hundar strax i närheten.

Han har kanske hunnit bli vuxen och mognat en del utan att jag lagt märke till det. Nu litar jag mer eller mindre fullständigt på honom. Det som skulle ha gett mig puls tidigare och stressat mig en hel del har glidit undan i nåt slags imponerat ”åh” när jag ser hur han beter sig.

De andra hundarna visste jag till exempel inte om att de var där när jag släppte ut Vidar ur bilen. Jag skulle bara helt kravlöst leka en stund, tänkte jag och intet ont anande kastade bollen åt det håll där de var. Det resulterade förstås i att de började skälla och bara för ett litet tag sedan hade Vidar börjat skaka i hela kroppen, skälla tillbaka helt oavbrutet och kasta sig entusiastiskt mot de fantastiskt intressanta lekkamraterna. Han hade inte brytt sig ett dugg om att jag sagt att han inte får.

Nu tittade han lite på dem, plockade upp bollen och travade glatt tillbaka till mig. Behöver jag tala om att jag smälte? Vilken hund jag har!

Skymningen kom hastigt idag. Den märktes först som en skiftning precis som när man går in i skogen från ett öppet fält en sommardag och medan jag passerade den porlande bäcken tätnade det gråa ljuset ytterligare en nyans. Det är skönt att vandra i skymningen, låta tankarna virvla omkring och slå följe med varandra på vägen bort. Så mycket som legat tungt om hjärtat ett tag har släppt nu och jag har letat reda på den rätta stigen igen. Där tänker jag gå i lugn och fred. Det turbulenta och stökiga får andra hålla på med, domderande, styrande och bestämmande likaså. Jag har inte tid med sånt. Det finns så mycket annat som är så otroligt värdefullt här i livet. Som att dela en enkel kopp té, några kakor och lite choklad på en helt otippad plats. Där, mitt i livet, får mitt hjärta ro.

2 reaktioner till “Där skymningen är

  1. this reminded me of something I wrote you before…

    here at the frontier,
    there are leaves fall,,
    all my neighbors,
    they are all barbarians,
    and you?,
    you are 1000 Kilometers away …
    there are always two cups
    on my table.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s