Fastän att jag inte vill det egentligen så är den här helgen lite extra tunn, skör och höljd i skymning. Varje år. Fastän att flera av mina minnen från tidigare år är fyllda av glädje, som då när jag var utklädd till geting och fick balansera på min jättelika ”gadd” när jag skulle sitta ner och den fick mig att komma mer eller mindre helt ur balans när jag skulle dansa för att den var som en stor kudde och så tung att den for ett halvt varv runt kroppen på mig så fort jag rörde mig. Det året var jag inte lika nöjd med min utklädnad som året efter då jag var betydligt lättare klädd (ingen stor kudde som studsade på min rumpa) och jag kunde virvla runt så mycket jag ville i den stora salen i herrgården med månen som lyste med sin magi där utanför. För trots att vi alla hade roligt så fanns det ett allvar ändå i luften. Vi hade tänt stearinljus och skuggorna växte utanför deras fladdrande sken.
Den här helgen har jag inte varit på någon stor herrgård och dansat, men pratat i skenet av stearinljus. Delat gamla minnen och funderat över det som varit.
Trots att det var solsken på morgonen fanns det ändå ett tunt dis kring världen och gjorde att allt kändes som att det var ur fokus. Även de få bilder jag tog verkar ha fått en egen vilja och dammen som jag drogs till ville inte avslöja vad som fanns dolt under ytan.
Jag lät ytan behålla sina hemligheter och tänkte att vissa dagar ska vara som de är och störas så lite som möjligt.
Ljuset bländade mig när jag gick vidare, stjärtmesarna virvlade förbi i en svirrande liten pigg flock och rådjuren stannade kvar så nära att jag kunde se strukturen i deras pälsar. Runt dem fanns inget kvardröjande dis, funderade jag, och lyfte fötterna ännu lite högre i det blöta gräset för att inte snubbla.
Jag brukar inte särskilt ofta känna det som att livet och årstiderna gör särskilt markanta och tvära kast men känslan av att flera händelser lett fram till just nu, just här och är utan återvändo känns lika säkert som att det just bytte månad och vi klev in i vintern. Det måhända vara en disig början, men det kommer nog snart att klarna. Emellanåt är det svårt att se varför saker och ting händer, men när bitarna faller på plats är det som att knutarna inuti löser upp sig. En del saker måste få ske på ett sätt som man själv aldrig skulle ha valt.
Jag står just nu förundrad och tittar på, stigarna har lett in mig på spår jag inte visste fanns men också gett mig svar på sånt som hänt för längesedan. Det är inte jag som styr just nu, men jag litar på att det är helt rätt väg som jag blivit visad. Den är höljd i dunkel utanför stearinljusens fladdrande sken, men jag dansar i dess ljus. Lättare än någonsin förut, omsluten från alla sidor.
Dit stigen leder 