Lämnat skogen för en stund

Kör ansvarsfullt! ropar Sara till mig genom stormen innan hon vänder sig om för att gå in. Hon har gett upp det där med att be mig att köra försiktigt och jag känner ett bubblande skratt komma ur mig medan jag öppnar bildörren. Det har varit en kväll fylld av skratt och även om stormen har slitit ner grenar och säkerligen annat också så har vi inte märkt så mycket av det. Vi har suttit tryggt och varmt i ett stort kulturhus inne i stan och njutit av en Broadwaymusikal i högsta klass med levande musik.

När jag gasar iväg ler jag brett och det är inte bara av vibrationen under foten när nålen på varvräknaren börjar närma sig femtusen varv utan av hela den underbara kvällen. Jag älskar teater, jag älskar musik och dans men mest av allt älskar jag att vara i en kreativ atmosfär. När jag var yngre var jag ofta på en tidningsredaktion, slängde käft med fotograferna och gäspade mig igenom ett otal antal tillfällen då reportrarna trätte med varandra och genom åren har jag även haft andra möjligheter att vara i närheten av och andas in den speciella luften som uppstår när färgsprakande människor samlas för att skapa något tillsammans. Ikväll tog vi en snabb fika i ett rum där rekvisitan i form av avhuggna huvuden och marängtårtor i plast trängdes om utrymmet innan föreställningen började.

Jag vet inte om julstjärnan är rekvisita eller om den bara hänger där ändå…

I pausen sprang vi in och provade hattar och en jättestor pipkrage och skrattade både av hur fåniga vi såg ut och hur roligt man kan ha med så små medel.

Jag upptäckte att min telefon fått mer stryk än jag trodde av fukten under tältnatten och det var nästintill omöjligt att få en bild med skärpa i, men ibland tänker jag att det inte spelar någon roll, känslan förmedlas ändå. Jag tog inte med mig min riktiga kamera, jag skulle ju ändå inte ta några bilder, tänkte jag, och föreställningen har foto- och filmförbud. Så därför blev det som det blev…

Syateljén är väl ändå en teaters hjärta? Det är där alla fantastiska kreationer får liv, diskussioner kring detaljer om hur man ska få tiaran att inte fastna i håret och om det behövs mer tyll i en kjol flödar fritt även om det är många timmar efter arbetstid. Det är såklart så att allting hänger på skådespelarna, men utan kläderna….näääe då spelar det nog inte så stor roll hur duktiga de än är. Jag blir som vanligt snurrigt lycklig av alla intryck.

Efter pausen samlades vi tillbaka på våra platser, men jag var förstås framme och fingrade lite nostalgiskt på det svarta scengolvet först. Många timmar har jag gått fram och tillbaka på liknande golv, jag vet hur det känns under fötterna när jag hör ljuden från skådespelarnas skor eller tassande barfotasteg och suckar lyckligt av minnena.

När jag vänder mig om har Sara fått kvinnan bredvid henne att också ropa mitt namn eftersom föreställningen är på väg att börja och jag varit alldeles förlorad i allting annat för att höra henne.

Lite fnissig skyndar jag mig tillbaka till min plats, sjunker ner och kastas tillbaka till ännu en stund av explosiv energi.

Men det var inte bara skratt den kvällen. Mitt i all hjärtlighet fanns ett ögonblick av allvar och sorg där huvudkaraktären sjöng om hur stark ensamheten blir att vara i en stad utan en endaste vän, där människor rör sig förbi en men ändå inte ser en. När han mötte min blick från scenen hade mina tårar redan fallit en stund och jag vet att han bara sjöng vad han övat på, men det gick rakt in i hjärtat som att det var hans egen ensamhet han kastade fram ur sitt inre. Man är aldrig så ensam som när man är i en stad utan en vän.

Sekunden senare lyfter stämningen igen och hisnande dans och vacker sång flödar fram. Jag kan knappt hålla balansen efteråt när vi går ut ur lokalen, så bortsvept av alla intryck är jag.

Vägen hem genom stormen kändes för en gångs skull väldigt kort. Rådjuren och älgarna höll sig borta och bara en gren låg över vägen. Den körde jag runt.

Téet värmde gott hemma i köket och jag har ännu inte vant mig vid att det är varmt och skönt inne nu när uppvärmningen fungerar som den ska. Vilken lyx! Vidar förstår förstås inte hur jag kunde byta bort en kväll i naturen med honom mot en inne i stan, men ibland är kontrasterna det allra vackraste även om det råkar vara i en stad.

Jag tror att jag kommer att drömma mig bort på flera sätt i natt. Vaggad av vindens ljud i träden.