Septembersommar är också skönt

Sommaren kom plötsligt tillbaka. Lite oförberedd var jag alldeles för varmt klädd på förmiddagen och kände mig lite som att jag borde ha kollat väderprognosen innan jag gav mig av. Men hellre för varm än för kall. Tidiga mornar är det rått och kallt och om nätterna har det blåst upp ordentligt så hela kroppen håller på att ställa om sig till vinter.

På eftermiddagen orkade jag inte med att tänka på den stukade foten och allt det där igen så Vidar och jag gick på en längre sammanhängande tur. Jag har svår abstinens trots att jag är ute varje dag. Det är något visst med att kunna gå och gå och gå utan att behöva fundera så noga på hur långt det blir eller hur länge man är ute. Jag har lagt märke till att det tar ungefär fyra kilometer för mig innan jag klarar att slå av på takten och kunna ta in allt runt omkring. Men igår tog vi paus hos fåren först.

De är riktigt läskiga, tycker Vidar och håller sig på behörigt avstånd om det inte är så att han kan gömma sig bakom mina ben… Själv dör jag sötdöden varje gång de kommer springande, vilt bräkande och väldigt otypiskt orädda häver sig mot staketet för att både se bättre och kanske bli klappade också. Men jag har lärt mig av mina misstag… Jag klappade en bagge för några år sedan och han tyckte att det var så skönt att han mer eller mindre lade sig mot staketet som vips krullade ihop sig i en fin liten rulle en bit bort. Jag fick hicka av ångest över hur jag skulle lyckas fästa tillbaka staketet och inte släppa ut några djur. Det var hemskt! Så hädanefter klappar jag bara får på rätt sida staketet…

Vägen drar bort längre in i skogen, men vi vek av på en skogsstig den här gången istället. Ibland tycker jag att grusvägar är för stora vägar och vill hellre gå dit där det inte ens finns någon stig. Se vad som finns bakom nästa träd, bortanför gläntan med hallonsnår och ormbunkar och få veta om mossan möjligen är en nyans grönare ännu lite längre in bland träden.

Hitta hunden? Ibland när det är motljus eller han av någon annan anledning inte syns så väl är jag glad över att han nästan alltid flåsar högt och ljudligt eller ger bollen en omgång så att den låter sitt karakteristiska blöta, lite gnisslande ljud. Jag visste att han var där bland ormbunkarna eftersom jag strax innan slängt bollen åt det hållet, men ändå hade jag svårt att se honom. Just den där platsen bjuder ofta på ett magiskt ljus och en känsla av djungel med sin plötsliga grönska, lövträd, sly och ormbunkar. Sååå härligt!

Lite senare kunde jag inte motstå den svåra frestelsen att vika av från stigen och gå rakt in bland okända träd. Vidar har lärt sig nu och håller sig ännu lite närmare mig, nosar sig fram i en cirkel runt mig och stannar när jag stannar. Det är inte troligt att han skulle tappa bort mig, men det litar han inte för ett ögonblick på. Den där tanten har en förmåga att gå upp i rök när man är upptagen med annat och är det någon gång han får ångest så är det när han inte vet var jag är. Då är inte ens bollen viktig…

Jag hittade flera platser dit jag vill gå och slå upp tältet, sitta länge bland granars sus och kanske få igång en liten sprakande och ivrig brasa. Åtminstone om det inte regnar lika mycket som det gjorde sist.

Även om jag inte ville det så var vi tvungna att vända hemåt så småningom igen. I somrig skog och med ljumma vindar i mitt hår. Fastän att mörkret gled in tidigare mellan stammarna så blev det inte kallt. Sommaren dröjer sig ännu kvar, ännu ett litet slag med långa skuggor på marken och mjuka vindar mot min kropp.