Att komma tillbaka

Ibland är det som att det är vissa saker i livet som kommer tillbaka till en för att det krävs ett avslut, eller att det i alla fall inte ska hänga någon fråga kvar i luften. Det är flera gånger sedan jag flyttade tillbaka från Skåne som jag fått den känslan, människor jag inte träffat sedan tonåren dyker upp en kort stund, lämnar avtryck som inte funnits där förut och försvinner igen, andra människor är som speglingar av andra i det förflutna, dyker upp och försvinner igen även de. Jag står mer eller mindre häpen och ser på. Undrar vad som kommer att ske härnäst. Ibland vill jag huka och gömma mig en stund för det är inte alltid det är mjuka möten, men samtidigt är jag alltför nyfiken för att inte sticka upp näsan över kanten och kika litegrann ändå.

Igår kväll var en sådan stund. Fastän denna gången var det inte en människa från mitt förflutna som dök upp. Bara en helt vanlig häst. Hon heter Joline och är brun med lite för långa öron men med ett otroligt sött ansikte.

Jag var tillbaka i det stall där jag red när jag var liten, men även som vuxen. Hon fanns där då och jag blev förälskad i henne. En lite mindre häst som alltid låtsades att hon hade ont i benen när man skulle kratsa hovarna och som hatar att hoppa allt utom fältrittshinder, det vill säga fasta hinder i form av stockar och dylikt. Då blundade jag och litade helt på henne för är det något jag tycker är läskigt så är det att hoppa.

Jag måste erkänna att jag kom av mig helt, oförberedd på alla minnen och känslor som rullades upp på samma gång som jag gick fram till henne. Hon hade åldrats, ansiktet var förändrat men det var ändå samma häst. Men nu fanns där en oändlig livserfarenhet i ögonens spegling och även om hon blev lite förvirrad av situationen så slappnade hon av under mina smekande händer. Jag ville vara kvar där hela kvällen, berätta för henne vad som hänt sedan sist och bara vara där och lyssna på henne.

Men när jag stod där och andades in hennes doft blev jag plötsligt rädd. Så många av de andra hästarna finns inte längre kvar. De som burit mig tålmodigt och lugnt. Tänk om inte heller hon finns kvar så länge till? Var även det här en stund av avsked, det som jag inte fick då?

Någon bild på henne tog jag inte. Det glömde jag helt. Men bilderna jag tog är från hur det ser ut där hon bor. Hästarna har otroligt stora hagar och det är inte ovanligt att man får gå och leta efter dem när de ska hämtas till stallet.

Så många minnen av hovklapper på vägen när vi rider ut på oändligt långa ridvägar eller av dånande mark när ett tiotal hästar kommer emot en i full galopp nedför slänten med fladdrande manar och busiga ögon. Det är absolut som att tiden har gjort en loop och är densamma som då, men ändå inte.

Det är inte bara mina minnen som flyter fram mellan det gamla säteriet och torpen runt omkring. Här var verksamheten som säteri igång redan på 1630-talet även om herrgården är från 1932. Stuteriet fick liv igen på 1960-talet då ett flertal byggnader renoverades och hästar köptes in. Men historien är äldre än så. Här finns ett flertal bronsåldersgravar och man har hittat lämningar från stenåldern.

Inte bara mina minnen…

Men i går kväll gjorde tiden en loop och jag var där igen, där jag var då, i hennes mjuka päls och kloka blick. Hon fostrade mig och jag försökte så gott jag kunde med min erfarenhet som jag hade då. Vi är annorlunda nu. Det är åtminstone inte samma som då.