Vidar har tältat!

När det inte finns någon som helst bra anledning till att gå ut och tälta finns det ingen orsak att låta bli…. Så fungerar jag, på ett ungefär. Ryggen krånglar fortfarande och den stukade foten tycker att några längre promenader är rena dravlet och dessutom visade väderleksrapporten att det skulle regna hela natten. Det är tvärmörkt vid åtta och jag har aldrig satt upp tältet på egen hand förut, alltså gick jag iväg med minsta marginal för att hinna sätta upp det innan det blev helt mörkt.

Jättenöjd med mig själv gick jag iväg och tänkte att om det blir omöjligt så får jag väl gå tillbaka hem igen.

Det blir sällan mycket svårare än man gör det till. Jag hade med mat till hunden, té och choklad till mig och varma kläder. Vad kan gå fel, liksom?

Det kändes en aning skumt att gå förbi kantareller och andra fina matsvampar utan att plocka dem, men med fjorton kilo packning på ryggen är man inte så smidig. Det är fantastiskt hur mycket allting väger. Jag hade visserligen med mig en stor termos té och på tok för mycket vatten, men det är ändå svårt att minska vikten. Allt det andra kändes nödvändigt att ha med sig.

Jag var jättenöjd med mig själv när tältet väl var på plats. Det är såååå enkelt att sätta upp att det inte gjorde så mycket att jag inte har någon vana eller att jag knappt såg något. Högsta betyg i hanterbarhet alltså.

Därefter gick vi en kort promenad och jag övade på att busvissla utan att använda fingrarna för att skrämma iväg eventuella djur som inte är så bra att överraska alltför mycket. Det gick faktiskt riktigt bra så snart kan jag nog vissla sådär som en riktig cowgirl som föser kor. Man vet aldrig när det kan komma till nytta…

Pannlampan hade jag glömt att ladda batterierna på så det ljuset sparade jag på då gott det gick. Oftast går det bra ändå, men tältets dragkedjor och tandkrämen kan bli lite svårt att hitta utan ljus.

Natten då… Jo, nog regnade det alltid och blåste ganska friskt emellanåt, men platsen jag sett ut är skyddad mellan täta granar och tältet stod emot regnet helt. Det enda jag inte räknat med var att tältets golv inte är vattentätt och att hunden visade sig vara mer frusen än jag trodde. Alltså fick jag stoppa ner honom i sovsäcken också och ligga sked så gott det gick på liggunderlaget. Han slocknade som ett ljus i min famn och jag upptäckte att det är omöjligt att själv få någon sömn när han ligger och drömmer att han springer…

Det kommer nog att dröja ett tag innan jag vant mig vid att sova i tält och inte i vindskydd, men det är lite mysigt ändå på något vis. Fast det är lika skönt att krypa ut ur tältet på morgonen igen.

Vidar var ännu tröttare än jag till en början och hade ingenting emot att jag bäddade ner honom i sovsäcken medan jag pysslade med morgonbestyren.

Tvärtom tror jag att han snabbt skulle kunna vänja sig vid att få frukost på sängen varje dag. Men det får man nog bara när det är ens allra första gång i tält.

Ganska snart efter frukosten rev jag lägret och så traskade vi hem igen. Det var tillfälligt uppehåll i regnandet så jag passade på. Väl hemma igen bubblar det av glädje inom mig, nu vet jag lite mer vad som behövs och hur jag ska ordna saker och ting lite bättre. Kan knappt vänta tills nästa gång!!