Rakt in i sagorna

Efter sommaren som var känns det som att jag aldrig kommer att tröttna på regn och rusk. Jag veeeeet att jag kommer att förneka det påståendet hårt och envist i januari när det inte har gjort annat än regnat sedan november, kanske till och med hävda att jag blev tvingad till det, men just nu njuter jag i fulla drag.

För ett par dagar sedan piskade regnet ner och vinden slet och rev i allt den kom åt så på eftermiddagen gick jag och Vidar på promenad för att bara vara i ovädret. Jag satte mig på en sten och lät vinden försöka slita av mig hatten och bara tittade ut över landskapet. Vidar rullade föröjt omkring i gräset så att vattendropparna stänkte och kastade sedan boll med sig själv. Gladare hund får man leta efter…

Det var för blött för att jag skulle våga ha kameran med mig, men ibland är det som att det är just det som behövs. Att ta in alla färger, dofter och ljuset utan att det för den skull blir bakom en kameralins. Ibland kan jag bli lite förundrad över det där, när folk ska filma och ta bilder på precis allting som sker. Vid högtider till exempel, då brukar det vara flera som går omkring och filmar och tar bilder och tittar sig stressat omkring. Jag undrar alltid om de kommer att ha upplevt det som hände eller om de bara var stressade över hur de filmat. Kanske kritiskt granska allt material men inte ha en aning om hur fantastiskt det bara var att lyssna på allas små ljud, känna stämningen i salen och skratta åt bordsgrannens skämt. Att inte vara där, men ha dokumenterat det. Jag kanske är knasig, men jag funderar över sånt. Själv kommer jag alltid hem med för få bilder och dessutom har jag så svårt för att plåta när andra ser mig. Åtminstone när det är människor som jag inte känner så väl.

Hursomhelst så var den där stormiga dagen alldeles speciell för ljuset som silades ner mellan molnen gav landskapet en dov och lite olycksbådande karaktär som byttes till en mjuk och vänlig känsla inne bland träden.

Där var det som att kliva rakt in i en saga och jag nästan skrattade åt att alla svampar såg ut att vara arrangerade inför en filminspelning. Som taget ur ”The Storyteller” en engelsk serie som sändes när jag var liten och som jag älskade. Jag kan fortfarande en del av introt till den och musiken som spelades till. Det var nästan så att jag förväntade mig att det skulle dyka upp något buffligt troll bakom nästa krök och lite gruffande konstatera att jag skulle passa bra som utfyllnad i kvällsmaten som puttrade över elden. Vidar skulle inte duga till, hans päls fastnar i gommen…

Nästan lite glatt hällde jag av regnvattnet från hattbrättet och traskade vidare alltmedan jag gnolade på melodin från tv-serien. Tänk om de vetat om att det finns ett ställe som gjort att spela in sagor på, utan att behöva bygga en enda kuliss!

Efter ett par dagar gick jag tillbaka. Bättre väder men magin var heller inte riktigt densamma. Fastän att Vidar och jag stannade på samma ställe som vi såg hjorten skutta förbi sist vi var där så dök den inte upp igen. Jag blev kanske inte lika paff heller så det tog nog bort en del av känslan, men å andra sidan kunde jag leka med kameran utan att känna att jag missade nåt.

Det var otroligt skönt att andas stillhet, regnvått gräs och den höga luften. Det är som att jag suger i mig allting i vartena por i kroppen och det gör absolut ingenting att allting blir dyngsurt innan vi kommit hem, jag har saknat regnet så intensivt att det nästan gör ont.

Men idag fick vi det bästa av två världar, fukten och kvällsljuset. Jag tror inte att jag vill lämna skogens famn på länge än. Äntligen är det höst!!