Mellan metall och skog

Kommer du ihåg min trehjuliga sparkcykel? Den som jag köpte i våras. För ett tag sedan fick den åka till en verkstad för att justeras lite. Det är en del som kan göras för att den ska passa bättre till mig. Det har gått åt en del tid till att klura på vad som ska göras och det allra första var att byta ut hjulen där bak till ett par större. Nu kommer den inte längre att rulla med uppnäsa och förhoppningsvis lite mer stabilt.

För min del känns det lite som att vara ett barn på julafton eftersom jag kan spåna fritt, säga hur jag vill ha det och inte bli hindrad i tanken.

Måttstocken vecklas ut och tillbaka massor med gånger, situationer och underlag kommer på tal och från att jag känt mig lite osäker på hur allting skulle kunna bli så kan jag se det framför mig.

Det allra roligaste av allt är förstås att få göra själv. Jag älskar hantverk av olika slag, gillar att ha gjort själv och fixat mina egna grejer. Att få tillfälle att svetsa gjorde att jag jublade lite extra.

Det är något jag velat gjort för flera år sedan och det var precis lika kul som jag trodde. Att hantera någonting som är oförlåtligt då det antingen går åt pipsvängen fullständigt eller blir helt fantastiskt bra är en sååååå härlig känsla.

Mina allra första prov på svetsning blev inte särskilt vackra och jag gjorde alla misstag som man kan göra, men att upptäcka hur materialet beter sig, hur det rör sig, hur färgen ser ut och varför det blir som det blir är ju någonting som måste upplevas. Det går inte att läsa sig till eller få förklarat för sig.

Jag började med att svetsa ihop ett av de nya fotstöden efter mina stappliga första försök att hantera svetsen. Nästa gång kommer det att gå fortare att få ihop det andra stödet. Dels vet vi längden på rörbitarna som ska sättas ihop och så vet jag hur man ska hantera svetsen. Att få göra någonting på allvar ökar koncentrationen till max och trots att det inte var mycket eller särskilt länge jag höll på var jag helt slut efteråt. Men det kommer att vara jag som har svetsat ihop en del av cykeln själv. Det är värt alltihop.

Efter allting med höga ljud och alla dofter är det jag som söker mig ut i skogen igen. På hästryggen eller i sällskap med hunden i stilla lunk. Fotleden behöver mer tid att läka och jag råkade stuka om den lite för ett par dagar sedan så nu går jag med kängor med stabilt skaft för större stöd istället. På ett litet makabert sätt är det ganska bra att det hände och att det var på hemmaplan. Nu vet jag hur det är och hur jag ska kunna parera det när vi väl kommit iväg. Det går ju inte att sitta mitt ute mellan några granar halvvägs ute i ingenstans och inte ha den blekaste aning om hur jag ska hantera en lätt stukning. Fast förmodligen kommer jag att slå upp tältet, krypa in med vovven och ta fram lite godis till honom och mig och bara softa en stund. Så länge ingenting är brutet är det inga större bekymmer.

Om jag har riktig tur är det en fin utsikt dessutom. Då är livet plötsligt lite lättare.

Jag älskar som sagt hantverk och det avskalade i att hantera metaller av olika slag, om det så är två millimeter silver som ska lödas ihop med en darrande liten silverkula eller två grova plåtbitar som sätts ihop i en kaskad av ljus och ljud, men efteråt måste jag andas i stillhet nästan dubbelt så länge. Hitta tillbaka till rytmen i stegen mot marken och förundras över de snabba skiftningarna som ändå sker hela tiden. Varje dag har det hänt något nytt och jag tröttnar aldrig på att vara där och uppleva det. Om metaller av olika slag ger mig en berusande lyckokänsla så är det ändå naturen som bygger upp mig. Fast jag drömmer ändå en hemlig liten dröm om att få utveckla silversmidet lite mer.

Någon gång kanske det blir så.