Att sakta in rytmen

Jag förundras fortfarande över att det är så varmt som det är. Som att det borde vara dags för jacka, men att sommaren ändå envist hänger sig kvar. Det åskade och regnade nyss. En ordentlig kontrast mot den stilla och varma solnedgången jag satt och njöt i på trappen alldeles för en liten stund sedan. Hela dagen har varit varm och mjuk. Steg upp tidigt på morgonen och for till hästarna efter en snabb frukost. Det var svårt att slita sig ifrån dem idag. De gav mig sinnesro och lycka, precis som vanligt och ger en så fin balans att jag alltid blir förundrad över hur de gör. Den klumpiga och nyfikna hästen som jag rider ger mig åtminstone ett gapskratt varje gång jag är med honom, men idag bjöd de allihop på sköna fniss och en go känsla.

För några dagar sedan råkade jag stuka foten lite lätt så jag har inte gått lika mycket som jag brukar, men nu hade jag inte tålamod att vänta längre på att den ska bli som vanligt så efter ridningen gick vi ut, jag och Vidar.

Jag njuter i fulla drag av det mjuka ljuset, av färgerna och dofterna. Återupptäcker rytmen i kroppen och takten som nästan kommer av sig självt. Letar efter spåren av djuren som jag är van vid att se och börjar se skiftningarna så som de brukar vara och inte hur de varit den här konstiga sommaren. Det är inte längre konstigt med bruna ormbunkar även om det kanske är en aning tidigt, fler och fler björklöv pudrar marken gul och ekollon poppar iväg från träden med ett lite knäppande ljud. Annars är det stilla och tyst.

På något vis är det som att jag måste följa den där rytmen. Sakta in och dra tillbaka ivern. Boa in mig inför vintern. Svamparna gick jag visserligen förbi idag, men päronmarmeladen och äppelmoset trängs i min lilla kyl och jag har börjat längta efter äppelpaj. Överflödet från naturen och kraften som flödat under sommaren smyger in en glädje som jag blir lika överraskad av varje år. Jag ser mig inte som en person som gillar att stå vid spisen och göra sånt som är traditionellt bara för att det är traditionellt. Sånt får det att klia i tänderna på mig och så går jag ut igen, men att koka hallonmarmelad på vildhallon som jag plockat medan Vidar ivrigt smaskat i sig så många bär han kan alldeles intill mig gör mig lycklig. Så länge som jag slipper följa något recept alltså.

Nu ryter ovädret i med nya krafter, regnet piskar mot fönsterrutorna och blixtarna lyser blåa mot taket. Jag kommer att somna gott i natt med minnet av solnedgången mot min hud och kvällsbrisen som lekte i mitt hår.