På mjukmossan

Efter sommaren går jag trevande på nya stigar, andas skogsluften med en ny girighet och prövar mina fingertoppar mot bark jag aldrig vidrört förut. Lyssnar efter steg på svunna vägar och knackar på för längesedan försvunna ytterdörrar. Går in i torpets enda rum och prövar mina steg mot det som varit golv. Fanns där knastrande eld och barnaskratt, värme och kärlek? Eller var där dystert tung nöd? Jag lyssnar efter det som var, trehundra år tidigare, på förstutrappen i skogens trygga famn.

Jag går på stig mellan myrar och snår, känner mjukmossans fuktiga doft omsluta mig med stadig hand. Den låter mig aldrig falla. När jag behöver den som bäst ger den vila åt min själ.

Jag stannar där, bland tusende vingslag, och älvornas dans om kvällen. Vänder mig nog inte om för att se efter det som inte höll, det som rasat längs med vägen.

Jag stannar här, på mjukmossans golv och vidrör bark med mina händer. Där dofterna dröjer kvar av kärlek, stilla och försiktigt. Där det hårda ännu inte finns och hjärtat kan slå lugnare, helt ogenerat.

Skogens sus viskar om det som varit förr, visar väg där ingen stig är. Bäddar ömt en bädd åt var själ som snubblat för hårt i livet.

Jag lyssnar.

Stilla.