Det där med att planera

Ibland blir saker och ting inte alls som man planerat och tänkt sig. Ibland, när jag surar som värst brukar jag säga att allting blir precis så som man absolut inte planerat eller tänkt sig. Fast idag blev det alldeles superbra att det blev helt tvärt om. Jag planerade för att städa och plocka undan saker och åka och handla. Sådana där väldigt nödvändiga saker som man bara måste göra emellanåt. Men så hörde en vän av sig och på ett litet ögonblick satt vi istället i bilen på väg till henne istället, Vidar och jag. Kände mig inte särskilt svårövertalad att lämna allt för några timmar i hennes trädgård istället för att jaga dammtussar på effektivaste möjliga vis utan att knäcka ryggen på samma gång.

När Vidar började förstå vart vi var på väg blev hans ögon alldeles runda av lycka och som vanligt skakade hela hans lilla kropp av iver när jag öppnade buren. Galet roligt att hälsa på hos kompisen!!

Det är skönt med en inhägnad trädgård som är stor nog åt min klumpeduns att både få upp en ordentlig hastighet och hinna stanna utan att vara tvungen att tvärnita och riskera att hamna i en häck eller i staketet. Han är lite för stor och tung för att kunna vara kvick i vändningarna.

Kompisen är inte en studie i gracil rörelseförmåga han heller förstås även om han är mindre och ibland brakar de ihop så det smäller i kropparna och sjunger i tänderna, men de har så roligt att inte någon av dem vill ge sig.

Själva satt vi i ett par solstolar och pratade och pratade om allt möjligt och ibland förstod vi inte alls hur samtalet hade kommit in på just det där spåret. Det är fint att ha en sån vän där man kan flyta iväg i alla möjliga krusiduller helt utan ansträngning. Att kunna strosa runt och mumsa vinbär, stoppa näsan i ett helt bestånd med blommande oregano och provsmaka päronen direkt från träden ger mig en mjuk känsla av bomull kring hela mig. Den här tiden på året är underbar med alla frukter och bär som dignar överallt.

Kvällsljuset är nästan lite för skarpt än så länge, men jag kan inte låta bli att försöka fånga det intensiva hos renfanan ändå. Det är en blomma som jag starkt förknippar med mitt första egna boende och en känsla av att ha blivit vuxen på riktigt. Jag plockade massor av dem, torkade och hade ovanpå min egna bokhylla som jag köpt och satt ihop alldeles själv. Det var så härligt att det inte spelar någon roll att de är gula. En fin kulturväxt som använts långt tillbaka i tiden. Att plocka dem är som att känna banden till alla de kvinnor som gått och plockat sådana före mig i långa tider. Det är styrka för mig.

Jag glömde bort att ta med Vidars vanliga boll så han fick en reserv istället. Det gick tydligen lika bra.

I morgon är det han som får sig en omgång med schampo för att få bort allt slem och saliv från kompisens kärleksfulla tuggningar. Sedan får jag nog ta tag i det där som jag planerade att göra idag. Eller så kanske jag simmar en stund i sjön om vi nu ändå ska dit, Vidar och jag…