Fortfarande lite snurrig

Den där pausen. Den var viktig för mig. Att stanna upp och inte göra något alls.

När jag hamnar i en spiral där jag tänker alldeles för mycket så går det till slut så fort att jag inte hinner med själv. Lösningen för mig brukar vara att gå på promenad. Men det är för varmt för mig och hunden att gå just nu och mitt i min desperation försökte jag bromsa tankarna genom att titta på Facebook där det i vanliga fall brukar vara överbelamrat av söta katter, bilder på blommor, folks barnbarn som leker och har små, små söta tänder som visas upp i de härligaste leendena. Sådant som gör en glad. Men den här gången fylldes hela Facebook av hur torkan hotar bönderna, att kön till slakterierna är alldeles för lång på grund av nödslakten och olika former av räddningsauktioner för djuren, varningar för skogsbränderna i Värmland och skräckscenarior om politiken. Så jag kröp ihop ännu mer i min vånda. Försökte ta mig ut på promenad ändå, men efter en liten bit fick jag vända med en alldeles för varm hund och ännu mer bekräftelse på torkan.

Det ser ut som på hösten. Löven rasslar sprött och torrt och hasselbuskarna har inte ens ändrat färg, de har bara ett gäng döda löv på grenarna. Det blev för nära, för torrt och för varmt. Jag satte mig i skuggan invid huset och försökte att inte tänka. Inte alls. Jag är inte bra på det. Inte ett dugg faktiskt.

Efter ännu ett gäng händelser som tillsammans blev ett berg tyckte jag att nu får det väl ändå räcka.

Jodå, fastän att det kändes oändligt långt borta så sjönk temperaturen något, det föll några droppar regn och mer ska det komma, mina fina vänner bjöd hem mig och hunden hela eftermiddagen idag och alldeles nyss fick jag ett tips från en annan vän om hur man kan göra för att bli av med tinnitusen som jag råkade få när jag var på High Chaparral. Gissa vad? Det fungerade. Som att svinga ett trollspö.

Så den fina eftermiddagen med lek och bus för både hunden och mig, lite mer pepp från en annan vän och en extra liten tur med bilen för att bara stå och titta mot horisonten en stund avrundades med en total lättnad över att det till slut blev tyst i öronen så jag sitter bara och lyssnar. Det är fantastiskt! Helt tyst och det har gått åtminstone en timme.

Jag är för trött för att ta glädjeskutt, men lättnaden är enorm.

Vidar ligger intill mig och drömmer. Kanske om eftermiddagen då han stal kompisarnas mat, jagade bästisen utan att ha en chans att hinna ikapp och tiggde om allas uppmärksamhet samtidigt.

Vidar gillar att springa, men den här killen kommer han aldrig att vinna över.

Det är stilla nu i natt. Lugn och ro, i sinnet och i kroppen. Det var en rejäl paus från allt som behövdes. Nu vänder det, lyckan kommer att komma tillbaka, och även om det inte går så fort så är det lättare att hänga med i svängarna.

Jag behövde den här eftermiddagen och det blev perfekt med luften ovanför trädtopparna. Vidars lek, gräshoppor som låter så intensivt att det nästan ekar i huvudet och nyckelpigor. Nu är det dags att sova en blund, att få ro och ordna upp röran i huvudet lite till för i morgon är det dags att rida igen. Innan det blir för varmt för hästarna. Men ååååh vad jag har längtat.