Jag och min skugga

Kvällarna är magiska. När vinden mojnar och asparna bara viskar lugnt går vi ut, Vidar och jag. Knastrande grus och svängande kjol. Passerar hagar, skog och ängar. Det blev sommar på riktigt.

Innan jag hade hund fantiserade jag ofta om hur det skulle vara att gå promenader tillsammans och ofta tänkte jag tanken att det vore trevligt om det inte bara var min skugga jag såg. Nu, efter snart tre år tillsammans, är jag fortfarande lika lycklig över den där extra skuggan bredvid min. Det är något som jag blir glad av varje dag. Det är inte dåligt…

Han är förstås lika ofta en liten bit framför eller två steg bakom med nosen i en grästuva och när han kommer ifatt förstår han inte alls varför jag frågar var han har lagt bollen. Bollen? Vilken boll? Den har jag ju i munnen….vänta nu….där är det ingen boll. Boll!!

Det går att se precis vad han tänker. I det ögonblicket han upptäcker att den inte är i munnen slår han ihop käken och slickar sig om nosen. Sedan tittar han ner framför tassarna som att den på något magiskt vis har landat där och därefter tittar han bakåt med ett lätt förvirrat uttryck i ögonen. Jag väntar medan han går tillbaka några meter och sedan vänder sig mot mig med lite lätt desperation i blicken. Han vill ju inte leta alldeles själv…

Det är fint att veta att han är lika nöjd varje gång vi går. Jag njuter av att se djurlivet, så som älg, tranor och rådjur medan det kvittar fullständigt för honom. De får flaxa eller springa omkring bäst de vill, han vänder ned nosen mot backen och försöker ljudligt få in så många dofter som möjligt på en gång i nosen. Då är livet som bäst.

Idag hittade jag något jag aldrig sett förut. En vit skogssnigel. Eller är det en helt annan snigel? Helt märkligt när man är van vid att bara se de svarta.

När klockan blev halv tio och solen började sjunka bakom grantopparna kom vi ut på vägen som leder hemåt igen. Luften var disig och ljum. De små kalvarna har fått komma ut på ett gärde och betar klöver med stor entusiasm. De växer så att det knakar och är fortfarande lika nyfikna som när de först fick syn på min lilla vita boll.

De kommer galopperande och radar upp sig med en tvärnit längs med den tunna tråden. Sedan står de bara där och tittar. Vidar ledsnar kvickt på att vara i händelsernas centrum numera och lägger sig i en uttråkad hög vid mina fötter medan jag pratar extremt larvigt med de söta små kalvarna. De är oemotståndliga på något vis. Men bara när de är små. När de är vuxna får de huggtänder och vill slita en i stycken. Det är jag helt övertygad om.

En mil senare är vi hemma igen. Vidar är inte helt säker på att det är dags att gå in men somnar lika snabbt som han har lagt sig ner på mattan. I morgon går vi kanske en helt annan runda. Eller bara en längre. Jag tror att vi redan längtar lika mycket, båda två.