Mjukt och stilla

Dagen gled över i natt innan jag hann att blinka. Någonstans mellan eftermiddagen och kvällen njöt jag av vindens lek i björkarna ovanför mitt huvud, Vidars glädje över allt som rörde sig runt omkring oss och kattens loja soldyrkande på yttertrappen.

Jag for in till staden under tidig eftermiddag till ett återbesök hos kiropraktorn. Den här gången fick jag skjuts och behövde inte tänka, vilket var jätteskönt.

Kiropraktorn kände och klämde och bände och hittade en stärkande övning som jag ska göra en gång per dag i några veckor. Hon har semester nu, så jag hinner verkligen med att träna upp mig. Jag gillar verkligen hennes sätt att tänka, att hellre låta det ta lite längre tid och att jag rör på mig ordentligt än att lägga all fokus på att läka ryggen. Fast hon skulle inte bli glad på mig om jag anmälde mig till att springa halvmaran om några veckor, tillade hon. Men rida är helt okej, så länge som jag inte ramlar av och bryter nacken då förstås. Jag har samma råa humor så jag skrattade högt åt hennes förbud. Det är inte min plan att bryta nacken så det ska nog gå bra, bara inte någon tar ifrån mig glädjen det innebär för mig att rida. Det är lättare att sluta andas.

När jag så kom hem var det ändå som att jag plötsligt inte orkade ha ont mer. Ibland är det som att det bara tar stopp, även om det inte är värre än vanligt. Fast idag tog jag en av de där starka tabletterna som jag fick utskrivet av läkaren. Trallala-tabletter brukar jag kalla dem för man blir lite knasig av dem. Sedan blev jag betagen i att känna hur smärtorna klingade av och kroppen blev mjuk.

Jag halvlåg där i stolen och tittade på när en nötskrika fick däng av ett gäng med trädgårdssångare, en ormvråk gled förbi i lugn takt längs med gräsmattan och ett hackspettspar hade picknick i granen strax intill mig.

Ibland behöver man inte gå mer än ett par meter utanför ytterdörren förrän det händer en hel del med saker. Det var en alldeles underbar kväll. Stilla och mild. Det behövde jag.