En dag i vilda västern

Det är sommarmorgon. Inte alltför tidigt, men inte heller sent. Sängen är varm och luften i den lilla stugan är lite fuktig och rå efter nattens svalka. Den har bara ett rum. Ett litet kylskåp står och brummar på golvet borta vid ytterdörren och témuggarna från kvällen innan står odiskade vid den lilla diskhon. Står två vuxna människor på golvet blir det trångt om utrymmet, men jag är ensam just då.

Jag sträcker på mig. Har ingen klocka, men Moréno har just ridit förbi med alla hästarna på andra sidan den lilla ån. Han använder varken sadel eller grimma. Inte på någon av hästarna. Det går bra ändå.

Jag ligger kvar en stund till. Inte förrän ånglokets pustande och stånkande ljud börjar komma närmre vaknar jag till lite bättre. Går ur sängen och öppnar dörren just som det släpper ifrån sig en lång, pysande pust och doften från det brinnande kolet smyger sig in tillsammans med det första solljuset. Verandan ligger i skugga, men vattnet nedanför glittrar varmt mot mig medan jag fortfarande lite ostadig går på bron över till fastlandet. En ny morgon har vaknat på High Chaparral.

Det där var för många år sedan nu, men minnena kom rullande tillbaka snabbare än jag anat när vi klev ur bilen på parkeringen utanför under förmiddagen. Ljuden, dofterna och människorna gjorde att jag började le inombords. Det var en omtumlande tid då, när jag spenderade en tid där inne i den andra världen, men människorna, skådespelarna, syateljéns personal och de andra jag mötte där gjorde den tiden väldigt fin.

Att komma tillbaka fyllde dagen med många kramar och skratt. Det var längesedan, men ändå precis som igår. Jag skulle velat stanna hela helgen. Minst.

Det är såklart mycket ny personal, men flera av de gamla jobbar där fortfarande och ännu fler var där bara för att det var roligt.

Det är omöjligt att hinna se allt på en dag, föreställningar och butiker och att hinna prata med alla så vi gick till westernshowen. Den absoluta favoriten.

Att sitta där och vänta en ganska god tid i förväg och lyssna på musiken som strömmar ur högtalarna är också en speciell känsla. Doften från popcornen som man kan köpa från den röda popcornvagnen drar upp på läktaren i snabbare takt än publiken. Barnen som klättrar omkring i tidsenliga kläder och smäller med sina knallpulverpistoler och innan föreställningen börjar varnas alla för höga ljud, men man är också noga med att poängtera att allt som sker är på lek och låtsas. Sedan drar det igång!

Det är tidig morgon i den lilla staden River City. Inte alla har rent mjöl i påsen, en och annan har kanske till och med ett lik i garderoben, men mr Corps drar sitt skelett med sig och serverar henne té medan han högljutt klagar över att det är så få som dör. Det är hans levebröd, andras död.

Han blir snart på bättre humör. En kista med en ofantlig summa pengar förvaras i hemlighet i staden och precis som med alla hemligheter så uppdagas de snabbare än man anar. Skurkarna kommer och en riktig vilda västern-fight drar igång.

Mr Corps, som är mitt uppe i ett experiment för att framställa ett gift som verkar så långsamt att ingen ska misstänka honom hamnar mitt i striden.

Jag måste säga att jag tyckte att årets show var bra, bättre strukturerad, tydligare skådespel och underfundig humor. Interaktionen med barnen var nytt för mig och med tanke på alla entusiastiska knallpulverskott som avlossades så var det väldigt uppskattat av dem.

Som vanligt när man är någonstans så tar man alldeles för få bilder. Man ska äta lunch i Mexico, softa på bänkarna utanför Kristinastugan samtidigt som man mumsar våfflor med glass och sylt och strosa på gatorna och titta i affärerna, skoja med personalen i butikerna och glömma bort att göra hälften av vad man planerat. Men vi var otroligt nöjda ändå. Dessutom upptäckte jag att det går utmärkt att ligga ner i bilen när man är passagerare och inte många brydde sig om att jag antigen stod upp eller halvlåg var jag än var så ryggen tog mycket mindre stryk än jag trodde. Framför allt var det en dag för påfyllning av lycka i själen.

Jag och finaste Sara strålar ikapp med solen. Jag längtar redan tillbaka och Sara pratade lyriskt om syateljén efter att vi gått runt där inne och sett vad som var nytt och förändrat och vad som skulle göras. Även om det inte bara är fantastiskt roligt så tror jag att en liten bit av hennes hjärta klappar för just ateljén på High Chaparral.