Alltså…myror… Vilka sjukt fantastiska djur! Även om jag föredrar spindlar så är jag väldigt imponerad av myror. De klarar nog nästan precis vad som helst! Om man går rakt in i skogen, nästan lite var som helst här omkring, så möter man strax på myrstackar. En del av dem är runt en och en halv meter höga och myrstigarna, som jag kallar för autobahn allihopa, är lätt en decimeter breda. Jo, myrvägar alltså… Nedtrampade nog att synas på ett relativt stort avstånd leder de ut från stacken i olika riktningar och används flitigt.
På vintrarna blir alla myrstackar som jag ser på mina promenader angripna av gröngölingar. De gräver runda hål på flera ställen ibland och sprätter barr så att det flyger lång väg.
Jag kan ju förstås inte låta bli att oroa mig över hur det ska gå för de stackars myrorna. Inte nog med att de blir uppätna när de krupit och lagt sig för vintern utan det blir ju fullt blås rakt in i stacken! Tänk om de fryser ihjäl!?
Så när det började bli varmt och den mesta snön smält bort har jag kikat lite extra på dem som jag har passerat. Det ser fullständigt dött ut under en lång tid tills plötsligt en dag då det kravlar några stelbenta myror till synes helt planlöst omkring i förödelsen. Någon vecka senare är det fullt ös och man kan se från dag till dag hur hålen efter fåglarna krymper. Det är lika häftigt varje gång. De bara fixar det lätt som en plätt, så efter ett tag syns det ingenting alls.
Om de inte hade varit så sura över att man kommer och hälsar på så hade jag nog kunnat suttit och tittat på dem under en ganska lång tid. Men de bits så förskräckligt efter en stund. Jag får nöja mig med att gå förbi, ta ett kliv över deras autobahn och larva vidare på mina egna stigar.
Dit stigen leder 