Brunt är också en färg

Det är verkligen en tid av skarpa kontraster. Snöhögarna smälter i rasande fart och gräset har börjat bli grönt. Samtidigt är det så mycket av fjolårets växtlighet kvar, brunt och gult och frasigt torrt. Brunt är också en färg, sa en kompis till mig när jag klagade som värst. Hon har förstås rätt, brunt är till och med en väldigt vacker färg. Det var bara mitt tålamod som inte fanns där, som vanligt. Jag ville ju att det skulle bli intensivt grönt på en gång. Helst igår…

På en av mina promenadrundor finns ett gullregn som vuxit upp vid en nedbrunnen ladugård, eller om det var en lada, det minns jag inte nu. Hela vintern har det rasslat sorgset i ärtskidorna som hängt kvar. Jag har inte riktigt velat titta åt det hållet, det där spröda och ensamma gör mig ledsen på något sätt och jag har hellre tittat på de virvlande snöflingorna eller lett åt Vidars framfart när han skuttat som en hare i snön. Allt för att inte se gullregnet vid den nedbrunna ladan.

Det är kanske just det, att någon en gång har levat på just den där platsen, brukat jorden, haft omsorg om djuren och kanske velat att ett vackert gullregn skulle lysa upp den tidiga skuggan som brer ut sig där berget stjäler kvällssolen. Det gamla gullregnet brann nog säkert också upp, men jag vill tro att det är ett frö som har grott där efter all förödelse. Det som inte gav upp när alla andra gjorde det.

Så igår eftermiddag, när solen ännu inte försvunnit bakom krönet utan lyste upp alla rasslande ärtskidor så att det sprakade gick jag fram till det istället för att vända bort blicken. Det var nästan lika intensivt som en eld, lika starkt och lika krävande. Se mig, hör mig, känn mig!

Plötsligt var det så intensivt vackert att jag nästan började gråta. Det sjöng i mig av kraften som fanns där. Genom hela vintern har vinden och snön slitit i grenarna, vridit och ryckt och ändå har det lilla trädet bara böjt sina ärtskidor och väntat. De sitter fortfarande kvar, i väntan på den gröna tiden då de kan falla mjukt till marken och kanske spira själva så småningom.

Jag som jagat förbi där under hela vintern bara stod och stod och tittade och tog in platsen på ett helt nytt sätt.

Det mesta som är kvar efter branden är övervuxet nu, men man kan ana husgrunder och väggar och överallt finns förvridet järn och skrot. Man får gå försiktigt om man ska ta sig fram just där.

Vidar låg på tryggt avstånd och vaktade på mig så att jag inte försvann någonstans. Han är van vid att vänta på mig, min fina lurv. Jag borde kanske lära mig bättre tålamod av honom… Sakta ner och se mig om från andra perspektiv. Det är också ett äventyr!