Att inte behöva flytta

Att vara det man är utan att gå under. Det är en konst.

Förut har jag alltid flyttat. Inte när jag bodde hos mina föräldrar, men sedan. Under hela mitt vuxna liv har jag som längst bott i tre år på ett och samma ställe, en enda gång. Annars har jag flyttat varje eller vart annat år. Att jag bor där jag bor nu är alltså lite av en sensation för jag har inga planer på att dra vidare, trots att jag passerat den magiska tvåårsgränsen. Två år. För mig är det en evighet. Ändå är det inte så att jag har tänkt att jag ska riva upp bopålarna så snabbt efter att jag flyttat in alla de andra gångerna, tvärtom så har jag flera gånger satt mig ner och sagt att nu minsann ska jag inte flytta än på väldigt, väldigt länge. Varje gång som jag stått lutad över en flyttlåda ett tag senare har jag varit lika förundrad över den där rastlösheten som har rivit i mig. Jag har bara varit tvungen att komma därifrån. Bort. Någon annanstans.

När den där känslan river tag i mig numera så tar jag min kamera och min hund och går ut. Jag går tills jag inte behöver gå mer och kroppen inte längre är lika rastlös utan fylld av doft från mossa, träd och skogstjärnar. Jag går tills den hellre behöver té och en varm filt. Eller som idag när jag först gått och sedan suttit och tittat på ett tiotal snokar som solade vid sjökanten.

Tänk om jag vetat det alla andra år när jag febrilt packat ner och packat upp, att det var ut till skogen jag skulle. Bort från det där som jag trodde att jag borde. Att flytta till något istället för från. Här behöver jag inte ens åka någonstans för att komma till ett bra ställe att gå på, allt finns precis utanför dörren. Precis så som det ska vara.

Jag satt länge idag. Tittade på snokarna, som inte alls ville vara med på bild, somnade en stund och vaknade till rasslet av en salamander som pilade förbi. Ormarna snokade sig sävligt fram och kollade in mig då och då innan de bestämde sig för att de skulle iväg på andra upptäcktsfärder.

Själv låg jag kvar och tittade på solkatterna som lekte under grenarna på träden.

Det var som att bruset i mitt huvud försvann på samma gång som vinden mojnade i går kväll. På något vis blev det en riktig sommardag fastän att det inte var mer än sjutton grader varmt. Eller tja, det är ju varmare än vad det är på midsommar ibland…

Allra skönast är att ha kommit fram till att jag är på rätt plats just nu. Jag behöver inte flytta och jag kan fortsätta att ta mig steg för steg fram till min resa genom Sverige.

Än så länge håller jag på att vänja Vidar vid trehjulingen. Vi tar det väldigt försiktigt och nu när det plötsligt slog om och blev så varmt vill jag inte belasta honom med någonting alls. Därför har det mest bara varit lek och bus i några dagar. Han har träffat kompisarna och lekt sådär outtröttligt som bara hundar kan.

De här två behöver inga leksaker alls, de har så vansinnigt roligt bara de får brottas och springa ikapp.

Fast efter ett par timmar blev värmen för mycket för de båda herrarna och de damp ner i skuggan och försökte ta det lugnt i åtminstone ett par minuter…

De andra vännerna kom inte med på bild den här gången. Det kanske blir ett bättre tillfälle en annan gång.

Önskar en trevlig avslutning på helgen från en trött men nöjd liten Vidar och en trött, men nöjd matte.

4 reaktioner till “Att inte behöva flytta

  1. hello Evelina, I hope you had a good weekend, nice place where you live, I love that image of lying under the tree, looking at the foliage of the tree, and see the sunbeams through, I understand that sensation, has something special , although I would be very scared if there are snakes hanging around, and that they explore me, ha ha ha…

    I understand, perhaps, that sensation of wanting to travel and of not being rooted, as far as possible, living without ties that bind us, even if, perhaps, the moment of wanting to stop or rest, I do not really know, each person has his own path , to say somehow, within the realities that each one has to live …

    the important thing is, if you have that possibility, enjoy it and get the most out of it, always attentive to the snakes along the way, (metaphorically speaking).

    You look good in the picture, but you look tired, or maybe it’s an appreciation of mine, although Vidar does not have a bad time, heh heh …

    Have a good start to the week.

    a hug from a distance, fernando.

    Gilla

    1. Hello Fernando! I love this place, it’s beautiful and rather peaceful. Very peaceful if you compare it to a city…
      I guess that the similarity with Indiana Jones stops with me having no difficulties relaxing with snakes hanging around, ha ha. I don’t get upset with cuties like them. They were just enjoing the sun, like me.

      I was tired, but I guess it was because of the allergy. It’s been raining today, so it will get better soon. Thanks for being observant though!

      Wishing you a nice week too!

      Gillad av 1 person

  2. Riktigt vårlikt men nu har naturen slagit bakut. Ett litet tips. Det var ingen salamander. Dom finns i dammar. Det var troligen en sandödla eller en skogsödla. Kolla skillnaderna.
    Perk

    Gilla

    1. Jo, nu är det inte alls lika fint väder längre.
      Åh, sandödla eller skogsödla? Så spännande! Det visste jag inte 😊 Du är verkligen ett levande uppslagsverk! Tack 🤗

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s