I vårljusets ögonblick

Tjugo grader varmt och strålande sol fick mig att ställa in snöskyffeln idag. Vidar passade på att bada och hämta pinnar i sjön en lång stund, men jag tror att jag själv väntar ännu lite till med sådana tilltag. Det verkar som att jag bara blir mer och mer en badkruka för varje år som går. Nu är det på tok för tidigt. Det går dessutom inte riktigt att lita på sina sinnen, verkar jag tro ibland för jag blir så förvirrad om vårarna när det plötsligt är jättevarmt och jag ska ut på promenad. Tittar gång på gång på termometern och inser att om det stått femton minus så hade jag inte haft några som helst problem med att veta vad jag skulle tagit på mig för kläder, men i morse stod det femton plus och jag visste att det skulle bli varmare ändå. Så jag gick fram och tillbaka mellan sovrummet och termometern med Vidar ivrigt rantande i hasorna på mig medan jag klagade på honom att han åtminstone kunde tala om för mig vad som var vettigt att ta på sig.

Vi kom iväg till slut. Jag med alldeles för mycket kläder på mig såklart och Vidar med sitt glada hundflin. Han blir aldrig trött på att jag aldrig blir färdig tillräckligt fort för att komma iväg. Han är bara glad. Jämt.

Mitt på bron här utanför mötte jag en vrålande Nissan Navara med en husvagn efter sig. Just den där kombinationen har jag inte sett förut så det tog en stund innan jag förstod vem den ivrigt vinkande handen vid ratten tillhörde. Det var killen som jobbar i skidbacken. Han har väl fullt upp med att flytta husvagnarna som folk hyr därifrån nu när säsongen är slut. Ibland, när han har tid, hoppar han ur bilen och busar med hunden en stund. Det händer att folk stannar för att byta ett par ord, berättar om sina egna hundar eller bara undrar vad det är för en som jag har. Väldigt trevligt, tycker jag, och vinkar vidare till bilar jag möter. Det är kanske inte särskilt vanligt att man gör så där, men jag tycker att det är kul när jag nu travar runt här ute så mycket. De vet vem jag är vid det här laget så om jag plötsligt skulle behöva hjälp en dag så tror jag inte att någon skulle tveka att stanna.

Apropå att stanna så var det en ung kille som stannade med helljusen på mitt på vägen för ett par veckor sedan. Jag förstod inte alls vad han var bekymrad över förrän han hoppade ur bilen och gick till diket på andra sidan. Där plockade han upp Vidars boll och lämnade den till mig. Tydligen hade Vidar tappat den utan att jag såg något i mörkret. Sånt gör mig varm ända in i hjärteroten. Så fint gjort av honom! Numera vinkar jag ännu ivrigare när jag möter en vit volvo av det modellen som han hade.

Tänk att det var alldeles kolmörkt på den promenaden och nu flödar ljuset så länge om kvällarna. Det går ruskigt fort när vårdagjämningen är passerad och jag hinner inte med. Som vanligt. Jag behöver bara gå ut och njuta.

Det där ljuset. Jag blir lite kär. Varenda år kommer det tillbaka och varenda år måste jag stå och suga åt mig av det genom alla porer i hela kroppen.

På något sätt känns det lite som att vara utomlands, som att det inte är här jag bor. Det är lite för vackert. Fastän att jag kan inte göra det rättvisa med min kamera på långa vägar så kan jag inte låta bli att försöka.

Det är också en anledning till att jag vill ta mig genom Sverige med fyrhjuling. Jag har varit i Smygehuk och kastat macka ut i havet så långt jag kunnat och jag har stått och lutat mig mot den gula betongklumpen vid treriksröset uppe i norr, men jag har missat så mycket som finns dessemellan. Så många mil borde kunna bjuda på massor av vackra platser och mängder med trevliga människor.

Idag blev det ingen mil alls för min del. I och med att Vidar plumsade av hjärtans lust i vattnet under så lång tid tyckte jag inte att det behövdes. Vi gick och tittade på blommor istället. Det är så kort tid som blåsipporna blommar att jag nästan blir lika chockad varje år.

Det är kanske det som gör att de blir så speciella. De är inte helt lätta att hitta och det är som att de blommar i det absolut kortaste ögonblicket att man drar efter andan när man får syn på en.

Nu har jag fått njuta av dem i år igen. I sol och utan vind det här året. Resten av dagen har jag försökt att få kroppen att förstå att det inte är vinter längre, men det har gått trögt. Mest har jag rört mig som i sirap ute på gräsmattan och petat lite på trehjulingen och rensat bort lite vissna löv och tittat på några yrvakna myror som börjat patrulleringen av marken. I morgon ska det visst bli varmt igen. Hoppas kroppen har hunnit anpassa sig tills dess.

2 reaktioner till “I vårljusets ögonblick

  1. hello Evelina, good photographs, the light between the trees, during the sunrise and sunset is the best,
    greetings, fernando.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s