Att hålla sig kvar i en stad

Vinden kom svepande från väster i natt, lämnade blånande himmel i grått och beige. Granarna ruskade av sig de sista frusna vinterbarren och mellan dem, på bruna marken spirar de första vitsipporna. De puttar undan allt som är multnat och trist och bara om ett alldeles litet ögonblick kommer det att lysa helt vitt mellan träden igen.

Apropå träd så var jag inne i stan idag igen. Det här börjar bli en otrevlig vana, men ibland blir man mer eller mindre tvungen. Träffade en otroligt härlig expedit inne i en djurbutik. Hon fick mig att skratta högt flera gånger och hade en sanslöst härlig humor. En sån där människa som man helst vill ha med på vilken fest som helst eller bara umgås med ett par timmar för att få bli helt trött i skrattmusklerna.

Det finns ju förstås träd inne i stan också, men de är odlade för att vara spektakulära på olika sätt. En björk får inte bara vara en björk utan måste vara en alldeles särskild björk. Så som de här, de är väldigt vridna och knotiga och har egna små namnlappar hängande kring stammen. Kanske för att de inte ska gå vilse, eller för att de som planterade dem inte ska glömma vad de heter.

Annars är väl inte just den här staden särskilt känd för sina träd och parker, snarare då kanske för sina caféer som poppat upp som svampar ur jorden allteftersom det blir fler och fler studenter. Jag tycker att den som vanligt, även efter sex års frånvaro, är svår att hålla sig kvar i. Vet inte om det är den som är hal som en tvålkopp så att man bara slinker ur den jämt eller om det är jag som är tvålen som det inte går att få grepp om. Hade jag inte haft sällskap idag hade jag nog inte fått uträttat hälften av vad jag skulle och då var vi inte kvar längre än absolut nödvändigt ändå.

Väldigt nöjd över att få komma hem igen gav vi oss ut på promenad såklart, jag och Vidar. Fastän vinden var lite väl yster så var jag otroligt nöjd över att få njuta av solen fastän att klockan började närma sig kväll. Det är fantastiskt skönt att slippa klä på sig alla reflexer, blinkande halsband och varselvästar för att synas ordentligt. Att bara kunna slänga på sig skorna och jackan och gå ut utan vidare krusiduller är en enorm lättnad. Det behövs ju inte ens broddar längre! Det kvillrar i hela mig av glädje över ljuset och lättheten i allt det för med sig. Inte ens allt det bruna, döda gör mig nedstämd i år för nu går det att se från dag till dag hur knopparna växer på träden och allting skiftar för att strax slå ut.

Men nu är det dags för kvällen igen. Jag är nöjd över dagen, även att jag var tvungen att vara inne i stan en stund idag. Det kompenserades stort av den härliga kvällspromenaden. God natt!

5 reaktioner till “Att hålla sig kvar i en stad

  1. hello Evelina, you have an air to Indiana Jones, with your hat and the loop, ha ha …, you look good, and really all the trees have something special, if you know how to observe well, although for some they mean nothing,
    good evening too, greetings, fernando.

    Gilla

    1. Yay! I would love to go out hunting treasures and discover ancient mysteries! Not so sure about being chased by the Nazis though…

      Ooh, don’t get me wrong, I love the trees in the town too, and they all have their own voice, just as you say. It’s the human way of being I’m confused about. Why is it that the trees in cities have to be extraordinary in some way? Like the birches on my pictures, they hardly even look like a birch, more like a mix of willow and a twisted and torn pine. Just a thought…

      Gillad av 1 person

      1. Hello, I think that the trees somehow capture, perhaps, the vibrations or the internal psychological state of the people or the environment that surrounds them in the city, maybe that’s why the deformity they present. in the same way, perhaps, as some people feel sick or overwhelmed, when they are in the city and in their hustle, a kind of disharmonic vibration at the psychic level. the difference is that these trees can not escape from that environment, presenting that deformity.
        to some this kind of observations, it makes them laugh, it’s their problem, I think.
        with respect to this particular topic, I recommend if you like, see on youtube, to Masaru Emoto, quite interesting.

        a hug from a distance, fernando.

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s