Ibland tar det emot

God morgon!

Gårdagen var en sån där dag då jag helst av allt vill göra som när jag var liten, kom hem från skolan och upptäckte att badrumsmattorna hängde på trappräcket, ta en macka och gå ut igen. Badrumsmattor på trappräcket betydde nämligen att det var städdag. Jag är inte en person som funkar ihop med städning. Genom åren har jag haft många strategier för att komma över, under, runt och emellan städningen och mig. Ibland lyckas jag riktigt bra, tycker jag själv, men det händer att jag till slut inser att det inte är mycket annat att göra än att ta tag i eländet och försöka bli av med den värsta anhopningen av grus och päls. Till och med fönsterkarmen där katten brukar sitta var full med fint grus och sand och med tanke på att vi fäller rätt mycket alla tre så blir det vita, svarta och röda tussar överallt på nolltid. De nya kängorna drar in kopiösa mängder grus, men det mesta blir förstås kvar nere i hallen. Det hjälper kanske inte att jag är som ett barn som nödvändigtvis måste prova att hoppa i alla vattenpölar jag kan hitta bara för nöjet att se hur skorna helt magiskt fortfarande är helt torra. Det är som att ha gummistövlar, fast ändå inte. Men jag hade väldig nytta av dem när jag klev ner i en bäck och fiskade upp en av Vidars borttappade bollar på kvällspromenaden. Jag har vetat om att den har legat där i bäcken hela vintern och jag har tittat och tittat i flera omgångar utan att ha sett den. I skymningen var det som att den orangea färgen plötsligt lyste lite av sig självt där i bäcken för plötsligt var det hur enkelt som helst att se den. Likadant var det med den självlysande bollen som försvann i den knädjupa snön. Den bestämde sig också för att det var dags att bli hittad. Full pott! Det känns bra att inte längre ha skräpat ner i naturen och så måste jag erkänna att den självlysande bollen är fantastiskt rolig när det är kolmörkt ute och man inte ser någonting annat än den. Att den plötsligt börja sväva som av sig självt och sedan rytmiskt guppa upp och ner medan den kommer närmare gör att jag får svårt att hålla mig för skratt. Jag ser ju inte hunden som kommer galopperande mot mig med bollen i munnen…

Men nu är kolmörkrets tid nästan helt förbi. De allt ljusare kvällarna är sköna att strosa i och lyssna till. Gårdagen bjöd på stillhet och tystnad.

Dimmigt över sjön och fler nyanser av blått än vad man kan drömma om. En klar kompensation för den gräsliga städningen.

Hoppas att du har en fin start på veckan!