I skuggornas ljus

Vinterns gråa skuggor dröjer sig kvar. Sveper bistert inuti. Spränger en isande frostig morgons andetag och klamrar sig runt tuvor och snår.

Den vill inte heller lämna, den isande och vräkande vinden. Den sliter upp jorden på den nysådda åkern i miniatyrtromber mot skogsranden, som glupande hungrigt sväljer den. Det är inga friska vårvindar, de är inte ystra och lekfulla. De är allt annat än det.

Vårregnet blir endast några blygsamma droppar innan solen smälter bort allt utom de skarpa skuggorna.

Jag trodde aldrig att vintern kunde vara så mörk, så grå och så rytande stormig. Jag trodde aldrig att den kunde dröja sig kvar så isande bistert i mitt sinne. Men den sög ut all levande märg ur mina ben, vävde sin blöta, gråa filt runt min panna och nu vägrar den att släppa sitt grepp.

Vi jagar genom skogarna, Vidar och jag. På cykel, till fots och med springskor. Över knastertorra lavar, genom leriga sumpmarker och nyfällda skogsområden där tallar ensamt stretar mot skyn i en kamp om bästa platsen som de vann, enbart för att de var av fel virke. Stympade och skadade av de fallande granarna som en gång stod runt omkring dem är de nu ensamma kvar i stormarna.

Det var inte förrän jag bestämde mig för att ta mig till mina gamla trakter och gå där som mina fötter hittade rytmen efter de vanliga tre kilometrarna. Där, bland de vänliga träden, mjuka stigarna och lekfulla vattnet började jag att andas.

Det var en av de lite mer stillsamma dagarna och fastän att tiden nästan kändes som att den inte rört sig sedan jag flyttade därifrån såg jag stora skillnader i landskapet. I de små detaljerna. Det är där jag hör hemma. Inte i det stora, grandiosa och spikraka, men med näsan nära marken, bland dofterna, fukten från mossan och en kvarglömd tår från nattens fukt på kronbladet på en blåsippa.

Jag blev förälskad i färgen. Efter allt det dystra grå var det som att varenda por i min kropp sög i sig lika girigt av livet som de första humlorna av nektarn i samma blomma.

Det har gått några dagar. Nästa storm ryter redan runt mitt hus och får granarna att släppa sina kottar med ett torrt dunsande medan fröna gör helikopterflygningar i en stillsam landning dit vinden för dem. Så talrika att de bildar ett dämpande täcke över stigarna.

Jag jagar igen. Genom marker som väntar på det mjuka vårregnet. Stillsamt droppande fukt mot vintertrött mark. Mjukt risslande mot fjolårslöv som knastertorrt väntar på att förmultna och döljas av mattor av vitsippor.

Jag vet inte vad jag jagar efter, men när jag hittar det ska jag äntligen vila. Invänta rytmen i stegen och de djupa, fria andetagen. Med skimrande vår omkring mig, lekfullt och varmt. Som de bultande hjärtslagen i en stor, mjuk famn.