Hänger inte med

Jag har haft bråttom ett tag. Rusat i en hast som inte är min. Som när man febrilt letar efter rätt ord att säga, men inte hittar dem och vet att den som lyssnar kommer att vända sig om och gå med en slocknad blick om man inte skyndar, skyndar att göra allting bra igen. Men det är inte någon som väntar på mina ord och ingen som kräver att jag hastar så var känslan kommer ifrån vet jag inte. Om det inte är våren i största allmänhet…och ljuset i synnerhet.

När ljuset kommer tillbaka är det som med ketchupeffekten, först kommer inget, sedan kommer inget och därefter kommer allt med en gång!

Nu har vi passerat vårdagjämningen och ställt om klockan och i och med det så känner jag mig alltid som att jag varit kidnappad av utomjordingar ett tag och nedsläppt i fel tidszon. Tänk att en timme kan göra en totalt förvirrad! Men en granne lugnade mig med att om två veckor är vi tillbaka där….hmmm, hur var det nu han sa….? Tja, det ordnar upp sig om två veckor i alla fall.

Ibland, för att lugna mig själv, går jag ut i skymningen och vänder inte hemåt igen förrän det är riktigt mörkt och stjärnorna är det enda glimmande ljuset som leder mig rätt. Det är skönt när våren inte kommer alltför snabbt, för intensivt och för vackert. Då blir skuggorna för hårda, solen för skarp och luften för varm.

Det är skönt när solljuset smeker en fullt blommande sälg en stilla kväll innan de honungsgula strålarna sjunker ner bakom kullen. Det är vilsamt att höra morkullans karakteristiska läte medan den hastigt flyger förbi, en aning planlöst och kanske något förvirrat. Eller så som min första tanke alltid är; som en köttbulle med ett sugrör i munnen. Hur den än virvlar omkring så kommer den aldrig på hur man blir av med det där sugröret… Och eftersom den är köttbullsformad så kan den aldrig få någon styrsel på flygningen heller, den hamnar litegrann dit där det råkar bli bara…

Dagen idag har bjudit på ett flertal möten med älgar och ännu fler rådjur. Luften har skjutsat våren ännu närmare med starka vindar och solen leker med mina fräknar. Det är inte utan att jag börjar känna mig ordentligt sugen på att börja ge mig ut längre och se hur det kan vara med någon natt i tält igen. Men än är det ner mot minus sex grader på nätterna så för hundens skull väntar jag ett tag till.

Vi går i ett långsammare tempo än våren och njuter av stillheten i en mjuk skymning. Så småningom kommer längre vandringar och nätter med nattens ljud som tak och väggar.