Ut med det gamla

På något vis är det som att det har varit stiltje en stund, en paus från mina rutiner och träden har glidit förbi bilfönstren istället för att stillsamt nudda vid min kropp när jag går mitt ibland dem.

På samma gång är det som att det har gått fram en tromb genom mitt liv. Det är inte bara att plötsligt börja läka en trasig rygg, börja andas, släppa på spänningar och börja att lära sig gå utan att det får konsekvenser. Som att lära sig ett nytt språk. Plötsligt öppnar sig en helt ny värld av möjligheter som man inte hade innan, men det gäller också att vara försiktig med de nya orden så att de inte används på ett sätt som inte är bra.

Så jag andas.

Under tiden som jag lär mig det nya har jag även städat ut det gamla. Tagit bort sådant som skavt länge, som tagit mer energi än det gett och surat som bortglömda dammråttor i hörnen. Avslutat det som behövts avslutas för längesedan och känt kroppen lätta i ett befriande bubbligt skratt.

Djupa andetag.

Dessutom är det plötsligt roligt att städa. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ordet ”roligt” och ”städa” i samma mening, men just nu är det faktiskt så. Det är så skönt att kunna röra sig utan att det värker eller hugger till eller att hela kroppen protesterar att jag har svårt att sluta fara omkring med dammtrasa, dammsugare och skurhink. Det är så eftersatt här hemma efter alla månader med värk att det faktiskt inte bara känns så mycket lättare med ett renare hem, det är bokstavligen mycket lättare att vara i ett renare hem. Men ju mer jag fejar desto mer skit hittar jag…

Mitt upp i allt välkomnar jag det nya, det finns plötsligt plats för annat. Utrymme att andas och få ro. Att lita på att det som finns i framtiden är fint, tillitsfullt och omtänksamt.

Det har till och med gått så långt att jag börjat tänka lite på julpynt och så där. Jag är inte en av dem som tycker att julen är det finaste som händer på hela året. Tvärtom. Jag är den som har kastat mig över lediga tider på jobb, förklarat för kollegor att de visst kan ta huuuur mycket ledigt som helst, jag jobbar gärna både natt och dag och kväll på jul. Det enda dumma är att man måste sova någon gång också… Så att jag ens andas om att det kan bli rätt fint med jul i år gör nog att flera av mina vänner sätter lite i halsen av förvåning. Att jag dessutom har satt upp julgardinerna i köket har aldrig hänt före fjärde advent förut i mitt liv. Om jag ens satt upp några överhuvudtaget.

Jag måste erkänna en sak… Egentligen är jag väldigt svag för glitter, glittriga saker och mjukt ljus. Det spelar ingen roll om det är glittret i en vattendroppe på ett grässtrå eller kaskaden av färger som spritter ut åt alla håll från en perfekt slipad diamant, bara det glittrar. Så när jag såg två stycken små kottflickor med glittriga vingar på julmarknaden jag och en kompis var på så smälte jag på fläcken. De väckte dessutom barndomsminnen då mina föräldrar brukade ha tre små kottpojkar med tomteluvor hängande i granen.

Änglakottarna fick följa med hem tillsammans med ullstrumpor, smörknivar i eneträ och band med juliga hjärtan på. Kanske att jag köpte en liten bit fudge med chokladsmak också… Fast det är lätt att göra egen.

Annars är julmarknad för mig just det här som på bilden. Ostar, bröd, nötter, korv, lammskinn, hantverk och en varm miljö med massor av vinterklädda människor som träffas och pratar och fikar och dricker glögg. En kvinna satt och stickade i en gungstol klädd som en tomtemor och hon var så lik en docka att jag var tvungen att stå riktigt länge och bara titta på henne. Gubben hennes såg precis ut som en tomte och när han skojade med barnen brast hon ut i ett så hjärtligt skratt att jag också började le trots att jag inte hört ett dugg av vad som sades.

Det är inte bara städning och julmarknad och promenad som står på schemat. Mycket gos finns det också utrymme för. Till min stora överraskning har Vidar tvärvänt efter att han gjort sina behov de senaste kvällarna och velat gå raka vägen hem igen. Jag som förberett mig med blinkande halsband och reflexer från topp till tå har inte blivit så lite överraskad men vill han inte gå så behöver han inte, alltså har vi gått tillbaka hem igen. Leker gör vi ändå så fort jag städar eller pysslar med annat så det verkar som att han är nöjd med det. Det är så mörkt ute så för min del gör det ingenting alls.

Apropå mörkt och grått så red vi förbi ett helt fält med lärkträd i söndags. De stod där som lysande facklor på rad och jag blev så glad. Mitt i allt det dova och grova fanns de bara där och gjorde tvärtom mot allting annat. Det kompenserade nästan för att de avverkat ännu ett stråk med skog på ett annat ställe. En av de vackraste sträckorna här omkring som inte finns längre.

Jag kommer aldrig att vänja mig vid det där. Även om jag vet om att det är så det är så blir jag lika chockad varje gång som träden inte längre finns. Tur att jag satt till häst. Det är något som alltid har gjort mig lugn och lycklig. Det är som att ingenting i världen kan göra riktigt ont så länge jag är på en hästrygg och när vi galopperade vidare sträckte sig hästens rörelser och rytm in i min själ och gjorde mig lätt om hjärtat.

Det kommer att bli fint i år. Vintern. Julen. Det som är på väg in i mitt liv. Det är jag säker på. Efter en tid av smärta och osäkerhet gnistrar stigen lika klart som snön på fjället i mars. Det kommer att bli bra.

Och jag andas.