När det blir bättre än förväntat

Jag fick pengar när jag fyllde år i somras och jag gick länge och grunnade på vad jag skulle köpa för dem. Min första tanke är alltid att spara till senare eller att ha när jag ska köpa utrustning, men då kommer jag ju inte att minnas att det var just vid den där födelsedagen just det där året som jag fick just den där presenten. Så i år har jag gjort lite både och. Jag bestämde mig till slut för ett smycke. Efter att jag gick en kurs i silversmide för ett par år sedan finns ständiga tankar kring hur man skulle kunna skapa smycken inspirerade av naturen och när jag av en slump hittade ett sådant på nätet väntade jag inte med att bestämma mig. Det var som att någon tänkt på mig när det skapades.

Andäktigt öppnade jag den svarta asken när jag hämtat paketet ur brevlådan några dagar senare, beredd på att bli besviken över materialet, storleken, färgen, ja precis allt egentligen.

Men när jag vek det prassliga pappret åt sidan undslapp mig ett långt åååååååh, med en så märklig röst att Vidar kom skuttande och undrade vad som stod på. Det är till och med ännu vackrare i verkligheten än på de bilder jag sett när jag beställde det.

Jag blir inte brun av solen som vanliga människor blir, jag blir kopparfärgad, eller tja mer med en röd ton i alla fall så smyckets färg passar mig perfekt med mitt sommarskinn. Jag är så nöjd, nu har jag en slingrande kvist av björk runt handleden när jag vill vara extra fin. Nära naturen när som helst.

Vi kom väldigt nära naturen på vår promenad senare, Vidar och jag. Lite sugen på att gå en längre sträcka gjorde att jag följde efter när Vidar plötsligt slog in på en stig jag inte hade för avsikt att gå från början.

Ingen blev mer förtjust än Vidar och jag fick plötsligt annat att tänka på än mitt fina smycke, funderingar kring ett nytt blogginlägg och de senaste dagarnas händelser. Mitt lilla yrväder skuttade omkring med liv och lust bland riset och eftersom han inte hade en aning om vilken väg vi skulle fick jag dirigera honom ganska ofta. Han är tämligen duktig på att lyssna när jag säger ”vänster” men säger jag ”höger” så svänger han lika glatt åt vänster ännu en gång och pustar jag ett frustrerat ”mäh!” i det läget så börjar han gå i cirklar. Det bådar ju gott för framtiden, haha.

Nåja, än är ingen större skada skedd och vi larvar på som vanligt där ute. Jag har hittat ett perfekt ställe att tälta på och det ligger på ett sådant ställe att de jag rider med kan hitta mig snabbt om det skulle hända något som gör att jag snabbt behöver hjälp. Det är en trygghet i sig, att vara på ett undanskymt ställe men ändå helt avskiljt. Nu gäller det bara att hålla tummarna för att mitt senaste experiment med fästing- och älgflugemedel fungerar för annars kommer det att bli tufft. Älgflugorna har kvickt ökat i antal de senaste dagarna och jag har slutat att räkna krypande fästingar på hunden. Det brukar lätt komma upp i 30-40 stycken efter en promenad plus att jag själv har några krypande på mig. Det är nytt, det brukar jag aldrig ha annars.

Skymningen kommer allt tidigare nu och jag hinner inte riktigt hem innan det mörknar längre. Det är härligt på något sätt, jag är ganska förtjust i skymningen och det som händer i luften just då. På en plats kom en speciell doft emot mig, doften av kväll. Förmodligen är det något som sker i gläntor av uppvärmt gräs och mull när kvällsluften kyler av marken och daggen faller. För mig är det ljuvligt och jag minns alla mina kvällar ute på läger när jag var liten. Erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan även om jag alltid frös som en hund.

Nu när jag är hemma igen kommer alla tankar tillbaka. Det känns som att det kan bli en bra höst det här. Med lite kantareller i fickorna och en ny glädje i att börja röra lite mer på sig igen kan det inte bli annat än bra.