När det har varit mycket intryck och tankar ett tag kopplar jag bäst av med ensamhet och promenader. Det senaste halvåret har varit fullt av aha-upplevelser om mig själv i stort och smått. De flesta gångerna händer det i mötet med andra, antingen genom bara korta möten eller flera, lite längre.
Efter att jag i många år har försökt att stuva in mig själv i det där fyrkantiga hålet utan att lyckas är det som att dammluckorna har brustit och människor flödar in i mitt liv på ett sätt som aldrig förr. Det är helt fantastiskt och jag har inte riktigt slutat att förundras. Tänk att samtidigt som jag tillåter mig själv att äntligen vara jag fullt ut finns det plötsligt så många härliga människor runt omkring mig att dela tankar, dikter och erfarenheter med. Oavsett om de kommer att finnas kvar länge eller bara för en kortare stund är jag glad över den tiden som jag fått.
Den här sommaren kom en trettonårig flicka och knackade på min dörr. Hon är en virvelvind och ett solsken på samma gång. För mig tillbaka till mina egna tonår utan att veta att det är det hon gör. Tankar jag glömt att jag hade och min egen iver, så lik hennes. Tänk att hon valt mig. Att komma och prata med en stund, att dela tankar med och ge små portioner av förtroende till. Lite då och då eller oftare ibland. Det har jag tänkt på idag.
Det har regnat i omgångar. Gräset är ordentligt blött och för första gången på vad som känns som en evighet porlade vattnet försiktigt i ån idag. Jag skrattade lite åt mig själv när jag kom på mig själv med att hoppas på att det skulle regna mer under promenaden. Att bli ordentligt blöt och kisa mot vinden. Istället blev det uppehåll och solen bröt för en stund igenom molnen. Jag blir så lycklig av glittret av vattendroppar på löv och grässtrån, av mjuka färger och ljummen luft.
Numera är stranden oftast övergiven igen. Folk har åkt hem, längtar kanske även de efter lugnet, tända ljus och en extra filt i soffan.
Jag har fortfarande svårt att bryta vanan att sitta utomhus till långt in på nätterna. Så länge det inte regnar är det skönt att sitta omsvept av mörkret och nattens ljud. Det här är min absoluta favoritårstid. När jag var liten satt jag och skrev i skenet från några stearinljus och tittade på när månen steg över grantopparna. Snart får jag gå i hennes ljus igen, vänja ögonen vid mörkare skuggor och gå med mjukare steg mot marken. Det kommer att bli fint.
Medan jag väntar får jag ta fram och tända mina egna stearinljus och min fotogenlampa för att jaga ut den råa luften, ta fram mitt skrivblock och min gamla nötta penna och medan téet ringlar sin ångpelare i skenet från ljusen kanske jag kan skriva någon rad eller två, medan jag funderar över förr, nu och det som kommer att komma.
Med mjuka steg mot morgondagen.
Dit stigen leder 
hello Evelina, how beautiful it is when things happen like that, the important thing is to learn from these impressions, and learn in the world of relationships with our peers, I am surprised myself coming to look at this little window where you let your little thoughts fly, and It pleases me a lot to discover myself when I read you, the simplicity and the humility to live, something that many of us have forgotten with so many complications…
I do not know if this will last a long time or not, although I’m sure I’ll never meet you in person, I’ll take the pleasant magic of a human being, and I think it will help me to carry my own things by sharing them…
I was worried when you insinuated in a previous post, as I could understand, that you would probably stop writing, well it is understandable, but I do not deny that I worry at least a little…
Life is too short to lose it in vague and vain things…
I once saw a very old movie, called The Magus, where Anthony Quinn and Michael Caine appear, from there I never forgot two fragments of poems, that identify me and that I would like to share them with you…
We will not give up on the exploration,
and the end of all our exploration,
it will be where we started,
and know the place for the first time …
T.S. Eliot.
————————–
Here at the frontier
There are leaves that fall.
all my neighbors
they are all barbarians.
And you,
you are a thousand kilometers away.
There are always two cups
on my table.
poem of the Tang Dynasty.
a warm hug from a distance,
fernando.
GillaGillad av 1 person
That is so sweet of you to share that with me. Thank you.
I’m not really sure if I meant to insinuate that I will stop writing, but more surprised that I have been able to keep a rhythm and have enough words, thoughts and pictures to share. But then again, I’ve always been told that I think too much, haha. My goal is to keep this blog alive at least until I’ve finished my journey through Sweden and by the looks of it now that won’t take place until spring 2020, haha.
The two poems really says sooo much. Absolutely something to carry close to one’s heart.
Hugs!!
GillaGillad av 1 person
thanks to you for answering…
wow, how, so long has your trip been postponed? , ha ha… it seems that you really think a lot about things, ha ha ha…
have a nice day tomorrow,
Hugs.
GillaGilla
Well, my plan was to get as much experience as possible this summer and keep up with our training during the winter, but the heat and my back put a definite stop to that plan. That leaves me to start all over again this spring. Since I need around four months to travel through Sweden it will have to take place from April until July or May until August. There’s no way I want to battle the Swedish winter by foot on the roads and winter comes early up north so that’s not an option.
Have a nice day too!!
GillaGillad av 1 person
Tror att det gäller att förändras med tiden. När tiden går så kommer nya intryck och upplevelser som man ibland ska uppmärksamma, ibland ignorera och som man ibland inte uppfattar förrens det är för sent. Men att gilla läget och följa med och ta vara på det man uppskattar och som dyker upp tror jag är en skön väg att gå. Det finns trots allt ett slut på allt.
GillaGillad av 1 person
Visst tar allting alltid slut någon gång, eller fortsätter det bara i någonting annat? Jag vet inte, funderar bara, men det är så jag brukar tänka. Vi delar ju samma tanke, att inte försöka passa in bara för att det känns bättre för andra och det har gjort att så mycket annat positivt har börjat flöda in i mitt liv. Det är så härligt! Hur gick det förresten med de nya människorna du träffade?
GillaGillad av 1 person