Efter regnet

När åskan rullade in natten som var började jag tänka på Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren. Det var en ovädersnatt den natten Ronja föddes i borgen med vildvittrorna flygande och skrikande kring tinnar och torn. Jag kände mig lite som att jag ville gå upp och ut och dansa ännu en gång i regnet, så som jag dansade för någon dag sedan, men ännu vildare och ännu mer med hjärtat som rytm och helst ännu högre upp vilket är helt tokigt när det åskar. ”Där uppe ska man inte vara när det åskar” var det en som sa till mig häromdagen när han pekade på den högsta punkten i trakterna häromkring. Det är där blixten brukar slå ner. Genast föddes den där lite oemotståndliga känslan av att vilja prova. Bara lite… Men så skakade hela huset av nästa dova muller så jag vände mig på sidan och gosade in mig i täcket istället. Jag var ju ruskigt trött när allt kom omkring så att dansa i regnet fick vänta. Det ska komma mer nästa vecka, har de lovat.

Däremot var det så härligt att gå promenad under förmiddagen att jag tog några glädjeskutt av bara farten. Äntligen kunde vi gå mer än hundra meter utan att riskera överhettning. Vi gick en lite kortare runda än jag tänkt egentligen, men det var en sån befrielse att jag satte mig på knä i den våta mossan och borrade ner händerna i allt det mjuka och doftade tills Vidar kom och undrade vad jag hittade på för tokigheter. Äntligen doftade skogen som den ska, lät som den ska och såg nästan ut som den ska dessutom. Några fler träd har knäckts i de kraftiga vindarna och det är förstås fortfarande alldeles för torrt, men jag jublade ändå inombords. Snart, snart kommer jag att sura över att det inte gör annat än regnar. Underbart!!

I våras var jag lite mätt på att gå våra vanliga rundor och jag var less på att kombinera dem i olika varianter för att variera dem så gott jag kunde. Nu är det som att återupptäcka dem igen, att minnas hur de var och se vad som förändrats. Jag får hålla igen för att det inte ska bli över en mil bara sådär helt plötsligt. Jag har ändå lovat kiropraktorn att försöka vara lite snäll mot min kropp en stund till. Eller i alla fall mot ryggen.

För någon kväll sedan åkte jag och kikade in i ett torp som håller på att renoveras en bit bort från där jag bor. Jag minns så väl första gången jag passerade där med bil utan att veta vem som ägde det. Där och då undslapp mig ett långt ”ååååååh” över hur fint det låg och den där härliga genuina känslan det gav. Bara vägen som går förbi gör mig lycklig.

Utsikten mot grannens torp är inte heller fel och jag sjönk ner i en knarrande trädgårdsstol och bara andades in hela stället.

Det gamla använda och älskade, slitna men bevarade. Kan det bli bättre?

En ytterdörr som öppnats och stängts så ofta att den gamla färgen kommit fram och med ett lås som inte ens skulle hindra en fipplande och okunnig låsplockare som mig. Är inte det höjden av charm?

Det som är det allra bästa är att han som äger stället verkar älska det lika genuint som grunden till hela torpet och har planer för renovering på lång sikt. Ännu ett av de fina husen här omkring som bevaras och tas omhand. Underbart! Det är något visst med de där husen och nu fick jag dessutom lite historia kring de som bott där, se bilder och höra minnen. Det väcker så mycket mer och värmer ännu mer. Tänk vad ett torp i skogen kan innebära. Det kommer att bli så fint när det är klart.

Nu skriker rävarna utanför fönstren och mina djur har somnat för längesen, så det är nog dags för mig också att ta natt och sova en stund.