Bästa vägarna

En helt ny runda för Vidar och en nästan helt ny för mig. Den är bara sju kilometer men kommer att bli perfekt att springa sedan när jag kan göra det igen. Den lutar svagt uppåt på vägen bort och när den böjer av hemåt igen lutar den svagt nedåt istället. Suveränt bra för en sån som mig som får för mig där på mitten någonstans att minsta uppförslut innebär en nära förestående död och förintelse. Det gör ingenting om det är uppför en stund senare, men just då när jag vet att det är hälften kvar är det tydligen viktigt.

Jag skrattade högt för mig själv där på vägen medan Vidar yrde fram och tillbaka i sin iver att lukta på allting samtidigt. Det är helt otroligt att få en ny runda efter att ha bott på samma ställe under så lång tid. Den är som sagt inte speciellt kuperad, men ibland vill man ju ha det så.

Det händer att jag får hejda honom lite i hans iver emellanåt, han försvinner ju nästan i gräset på vissa ställen. Det röda underbara gräset. Det är konstigt, men jag blir så glad av de där vackra stråna, de rör sig så mjukt i vinden, glänser i solskenet och gömmer en hel kaskad av små gräshoppor som spelar sina speciella små ljud. Det är sommar för mig. Ljuden och det mjuka vajande gräset.

Som vanligt snubblar jag mig fram i tillvaron och lyckades spetsa mig själv med en gren. Efter att ha rensat mig från flisor och smuts kunde vi traska vidare. Drömma sommardrömmar och kanske börja titta efter kantareller. Fast de får nog stå kvar i år om jag hittar några. Det blir både svårt att plocka och rensa dem med min krånglande rygg.

Vidar och jag gick en kurs i att hitta kantareller för något år sedan. Nog hittar han dem alltid, men det där med att markera dem för mig och få godis för det….njaaaa där går gränsen. Äta godis är inte alls lika viktigt som att springa vidare och upptäcka nya spännande platser. Om jag ger honom en särskilt god bit så tar han den gärna i munnen, men har inte tid att svälja så det slutar ofta med en hostattack och kväljningar. Plötsligt känns den där godisen inte som en belöning längre…

Skogsvägar. Det är den bästa vägen som finns. Jag tror att det blir det som jag kommer att drömma om i natt. Min lilla virvelhund och jag på väg till nya äventyr i susande skogar på knastrande grus. Det blir fint.

5 reaktioner till “Bästa vägarna

  1. Hi Evelina, nice ride this afternoon…
    It was a little bit bumpy, from what I see, and full of risks, ha ha ha…
    there is no case, you are incorrigible, ha ha…
    Be careful, that image of your feet and the paws of Vidar, they say it all…
    some are ”all terrain” (Vidar), and the other uff, somewhat uneven, ha ha ha…
    have a good day tomorrow.
    Greetings, fernando.

    Gillad av 1 person

    1. It was a really nice walk, I enjoyed every second of it 😊 And yes, I’ve been told before that it doesn’t matter whatever anyone tells me I still do things the way I want to do them. But you were rather quick to discover that, haha. I can’t help it, it’s just who I am. I would die of boredom if I was to be as careful as people want me to.

      Have a nice evening!

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s