Inte som vanligt

Det där med att fylla år. Det är nog inte riktigt min grej. Fast om man får önska sig precis vad man vill och det går i uppfyllelse så är det inte så dumt ändå. Jag önskade mig spöregn och en ridtur och fick båda delar. På morgonen var det ett ihållande regn som kändes som att det kunde fortsätta hela dagen men senare sprack det upp och solen sken som aldrig förr. Efter lite traditionellt firande drog jag så iväg till hästarna. Vilken fantastisk fin ridtur det blev! Skogen andades fukten, det droppade från löv och grenar och där solen värmde upp marken steg ångan upp och bäddade in världen i ett flor av skiraste vattendroppar. Så vackert att jag glömde se mig för och plötsligt hade jag granbarr innanför bh-n, vattendroppar i nacken och grenar i ansiktet. Det gör inget, det är sånt som nästan alltid händer mig. När jag sitter på hästryggen slipper jag i alla fall att snubbla… Jag hinner inte riktigt med att se allt på en gång, så som jag skulle vilja.

Jag slås ständigt av det motsägelsefulla i landskapet här omkring. Det är inte speciellt höga kullar, men ändå händer det titt som tätt att man ser riktigt långt när man kommer ut ur skogen. Plötsligt är grantopparna milsvida omkring och försvinner i en blånande fjärran.

Det är nog det som jag älskar mest av allt här. Plötsligt är det som att man flyger. Ändå märks det knappt att man klättrat uppför.

Det slog mig att jag inte riktigt är van vid att fira födelsedagar på vanligt sätt med kalas och tårta och sånt som kanske är vad man tänker sig är hur man firar. När jag växte upp var vi nästan alltid i Danmark på semester och det var den finaste presenten av alla, tyckte jag, så att vara hemma känns både märkligt och lite fel. Förra året stod jag på bergstopparna i Lake District i England och dog lite av hur många vackra platser det finns på jorden. Jag var genomsvett hela dagen och pausade på en av topparna och åt en bit tårta som blivit mosad i ryggsäcken och badade i bara trosorna i en av de små bergssjöarna efter att ha klättrat uppför en bergsvägg som jag visste att mamma skulle svimmat av skräck om hon vetat om det. Det var underbart! Att vara utomhus och upptäcka nya platser är bland det finaste jag vet. Där fanns en riktigt gammal ek (engelsmännen hävdar att den är tvåtusen år gammal) och några redwoodträd, men de var bara 200 år gamla så de såg ut som tandpetare i jämförelse med sina kusiner i Canada till exempel.

I år blev det ändå en riktigt fin dag. Inte så spektakulär, men jag bor hellre i ett vackert område än åker till ett på semester en gång om året. Här finns fortfarande så mycket att upptäcka, njuta av och inspireras av att jag blir förälskad om och om igen.

De små ponnyerna till exempel. Jag har gått och tänkt på dem nu sedan jag såg dem sist. De små liven som såg ut som vildhästar. Utan att jag riktigt förstod det så nästlade de sig in i mitt hjärta och jag skulle kunna bara vara där i timmar och titta på dem och lyssna på dem. Märkligt hur man reagerar ibland.

Så små och ändå så starka och härdiga. Mycket vilja och ihärdighet, nyfikenhet och livskraft i dem.

Alla har så vänliga ögon. Inte en enda som såg misstänksam eller arg ut. Jag skulle kunna ta med dem på promenad allihop. Så mysigt!

Tänk, jag är så priviligierad som har en katt, en hund, möjlighet att rida ofta och dessutom få tillgång till ett fantastiskt landskap där det ibland finns sådana små pärlor i hagar vid gårdarna. Det är nog den finaste födelsedagspresenten av alla.

Eller tja… Det finns faktiskt fler fördelar med att fira på hemmaplan upptäckte jag. Plötsligt kommer det vänner med jordgubbar, choklad, vin, räksmörgåsar, smycken, blommor och andra små presenter. Väldigt fint och mysigt. Jag kanske ska prova på att vara på hemmaplan fler gånger ändå…