När världen är för stor

Jag satt stilla idag. Betraktade en älg som åt frukost på ett gärde. Lyssnade på tystnaden och lät vårkylan bita mig i kinderna.

Den märkte aldrig att jag var där och mumsade förnöjt vidare på nästan hörbart avstånd. Förmodligen tänkte den inte alls på att den gjorde precis som förra årets fjolårskalvar också gjorde när de stötts bort av sin mamma och förvirrade traskar omkring utan vett och sans.

Jag tog upp Vidars boll, stängde av mobilens kamera efter att jag surt konstaterat att jag inte hade med mig den riktiga kameran, reste mig och vandrade vidare. I tankar om älgkalven jag såg häromdagen och alla de andra rebelliska tonårsälgarna.

Jag trevade mig ut i världen en stund, ett försök att hitta balansen mellan mig och dem. Men jag snubblade i virrvarret av oskrivna regler och etiketter som jag aldrig lyckats tolka. Jag sitter hellre nära en älg tillsammans med min hund, som lyckligt ovetandes om att ljud kan skrämma andra djur på flykten, flåsar glatt med långt hängade tunga medan han väntar. Efter ett tag reser jag mig alltid igen och fortsätter längs stigarna, bland prassliga fjolårslöv och slokande blåsippor.

Det är vår nu. Men ibland biter den i kinderna, kilar sig rått in mellan tröja och bar hud i en fräck påminnelse om att det inte är dags att slappna av riktigt än.

Världen där ute är alldeles för stor och tusenmila, så jag stannar här där jag inte går vilse, inte snubblar på asfaltskanter eller missar någon oskriven regel.

Häggens doft nådde mig långt innan jag såg den. Mer berusande än något annat lät jag mig bäras bort av dess förtrollande kraft. Bland minnen, ljusa vårkvällar och stilla duggregn.

Att vara stilla på stigarna i skogen, låta luften silas mellan granarnas barr och spröda knoppar inför ett djupt andetag ger mig ett lugn som jag inte hittar någon annanstans.

Att långsamt bara vara där ingen annan går och inte ens en solnedgång lämnar en ensam i mörkret lindar bomull runt min själ. Jag kan andas igen. Fri från kvävande asfaltsångor och kallt stirrande fönster.

Världen är alldeles för stor och tusenmila, inte bara idag, så jag gör det jag är bra på, jag går stilla på mjuka stigar bland prassliga fjolårslöv och spirande vårblommor. Hittar nya tankar och andas skogens dofter.