Att vara med trädgård

Igår kom det en stor maskin långsamt stånkandes fram längs med vägen och det tog en stund innan jag insåg vad det var som pågick. Den saktade försiktigt in vid varje snöpinne och med en kloliknande arm rycktes pinnen upp och lades på ett flak bland en hel hög andra pinnar.

Hurraaaa!! skrek jag så högt att Vidar for på fötter och sprang och hämtade sin boll. Det är hans svar på allt. Om jag är ledsen så ger han mig bollen förtroendefullt, dammsuger jag så går han efter med bollen i munnen och är jag uppskruvad, som nu, så viftar han förhoppningsfullt på svansen och spottar ut bollen framför mig.

Det är våååår! hojtade jag vidare, helt obekymrad över Vidars försök att avstyra min uppmärksamhet från vägen där utanför.

Eftersom hela vintern har varit som en enda, stormig och mörk höst har jag inte riktigt litat på vare sig återvändande och kvittrande fåglar eller att blommorna har börjat spira så smått. Det kan lika gärna börja snöa igen, precis när som helst. Men snöpinnarna tycker jag är så fula att jag längtar efter att de ska tas bort ända från det att de sätts ner, även när det är vinter och fastän att jag vet att de behövs.

Förhoppningsvis kommer det ingen snö nu i april, förutom den som virvlande piskas mot mina fönster just idag. Ännu en storm sliter i huset, knuffar på väggarna så att huset knäpper och smäller. Men jag har det varmt och skönt tack vare luftvärmepumpen. När jag flyttade in spjärnade jag emot varje tanke på en dånande och blåsande elektrisk pryl i huset, men efter en stund resignerade jag och tänkte att jag helt enkelt fick lära mig att älska oljudet. Dit har jag inte riktigt kommit än, men det är en enorm lättnad att ha en jämn och go värme.

Jag är inte så strukturerad och ordningsam som jag skulle önska att jag var när jag tar mig för saker, inte så som jag skulle vilja vara, men jag har tur att det finns folk som vill hjälpa mig med sådant som jag absolut inte reder ut själv. Som att fälla träd, till exempel. Den här trädgården gjorde att allting liknade ett ödehus när jag flyttade in. På baksidan fanns så mycket sly att det var besvärligt att ta sig fram. En del av slyet hade fått växa upp till träd som stod oroväckande nära huset och det andra var hårt betat av älgar. När jag och mamma började röja bland det minsta slyet insåg jag att skadorna som älgarna orsakat gjorde att de flesta stammarna var drabbade av röta. Därför kändes det som att det var dags att ta ner det andra också. Det är inte roligt att få ett träd över huset.

Sådär såg det ut innan jag flyttade in. Nu är det förstås inte grönt och vackert ännu, men snart slår de träd ut som finns kvar. Jag har som sagt fått hjälp att röja, först av mamma, som gick loss på slyet av hjärtans lust och sedan av min bardomskompis föräldrar som tycker att det är kul att såga ner träd.

Själv står jag gärna en bit ifrån tills de har fallit. Det är lite läskigt även om just de här träden inte är så stora.

Någonstans börjar man kunna ana konturerna av en trädgård. Eller i alla fall det som kommer att bli en trädgård. Nu är det mest blåbärsris överallt och någon gräsmatta har det nog aldrig funnits där förut.

Det kommer att bli nästa utmaning, att se om jag kan göra en trädgård av det som tidigare bara har fått vara som det vill.

Så nu när stormen ryter i ännu lite mer än den gjorde för en stund sedan djupdyker jag i mina böcker om växter och trädgårdar och skissar och fantiserar om hur det till slut kommer att se ut. Jo, det blir lite kalt till att börja med, men sedan hoppas jag på att få en riktig sagoträdgård med doftande blommor och daggvått gräs.

Det känns ganska långt borta, ibland nästan ouppnåeligt, men jag har vänner och föräldrar som gärna delar med sig av växter från sina egna trädgårdar så det kanske går fortare än jag tror.

Nu har det slutat snöa, molnen har dragit förbi och solnedgångens strålar skapar mjuka skuggspel i mitt rum. Det är dags för en mugg té innan mörkret faller. En perfekt kväll att drömma drömmar om barfotadans i min doftande trädgård.