Fredag med spänning

Jag bestämde att det inte skulle fortsätta att snöa hela förmiddagen och åkte till den lilla ardennern som behövde få komma ut en sväng. Hon själv tyckte att det var rasande otäckt med snöflingor och studsade fram på tvären. För min del bestod det hela mestadels av att sitta så mycket i balans som möjligt. En ardennerdam som bestämt sig för att hela världen vill ha henne till förmiddagsfika är inte helt lätt att övertala. Jag satt kvar under hela ritten, men jag kan inte säga att det var så mycket mer än så. Ardennerdamen var själv mycket nöjd med sin livräddande insats och gled sedan iväg med ett ljuvligt vackert steg i hagens böljande mjukhet. Hon tänkte inte stanna och riskera att behöva rädda mig en gång till. Någon måtta får det ändå vara på dumheterna…

Det slutade alltså inte att snöa. Inte förrän på eftermiddagen och då var det dags för mig att se om hunden ville tugga in sin nya boll. Den andre gamla trotjänaren har hängt med i några år nu och till slut gav den upp. Det lilla hålet som funnits i den väldigt länge blev plötsligt en stor reva och hela bollen blev full med snö.

Med tanke på att gårdagen inte bjudit på mer än fem stretande kilometer i motvind och snö på tvären var Vidar inte särskilt nödbedd. Han tog glatt emot bollen och inledde sitt vanliga, ivriga tuggande. Jag kom på mig själv med att sakna det lite våta pysljudet från den andra bollen.

Det var med lite blandade känslor jag började gå. Just här kommer inte träden att finnas mer än ett par dagar till. Sedan blir det bara trasig mark, grenar huller om buller och ingen mer vind mellan barr och vajande granar.

Den här vintern har varit så mörk och regnig att jag inte hunnit bekanta mig med dem så noga, jag har inte kunnat se dem! Ändå svider det lite. Det är just den där biten som jag tycker om. Den första vägen som leder in i skogen, de stora, mäktiga stammarna och tunga grenarna som dolt många vildsvin och grävlingar medan Vidar och jag tassat förbi.

Nu har avverkningen redan börjat och jag hann inte lära mig mer om träden, marken, fåglarna eller svamparna. De som stått där så länge får inte finnas mer.

Men vi fortsätter att gå, med tunga, klafsiga steg den här gången. Snön är blöt, kladdar ihop sig med leran och hänger sig som bruna istappar under Vidars mage. Han är glad ändå, och lite ivrig. I hans ögon är de här nya vägarna fortfarande sprillans nya och lika roliga som den allra första gången vi gick där.

Lite avundsjukt klafsar jag på bakefter den viftande svansen. Jag är inte lika övertygad om spänningen i promenaden, travar inte lika obesvärat över leran och njuter inte alls av att provsmaka texturen på snön som fallit ymnigt bara någon halvtimme tidigare.

Men jag njuter av solen. Ljuset som är på väg tillbaka har lockat fram en antydan till fräknar på min näsa och även om det drar ihop sig till ännu mer snö så blir det ändå inte lika mörkt som i vintras.

En tjäder flyger tungt och klumpigt iväg med sotsvarta fjädrar, en koltrast försöker tappert ta några trevande toner mellan snöflingorna och några korpar övar på att flyga upp och ner. Det är starka kontraster i naturen idag. Svartaste svarta fåglarna och vitaste snön. Långsamt blir jag också på bättre humör.

Här är skogen yngre, inte lika majestätiskt tung och kompakt. Den kommer säkert att få vara kvar i flera år till. Med viskande vind mellan grenar, prasslande steg mellan stammarna och en glatt viftande svans i mil efter mil. Japp, det blir bra.