I vinterljus

Ljuset, ljuset, ljuset!!!

Äntligen är ljuset här! Skiftande, hårt och brutalt och plötsligt mjukt bakom granar eller molnslöjor. Men det är här!

Natten bjöd på vinterns första tio minusgrader och egentligen skulle jag ha passat på att välkomna den spirande nymånen ute i den gnistrande snön, men lite naivt trodde jag nog att den skulle vara lika gnistrande även denna kvällen. Så blev det inte, men i morgon ska det komma ny snö så förhoppningsvis stannar vintern en stund till.

Jag visste inte att jag var så förtjust i vintern. Eller kanske mest i ljuset om vintern, men jag överträffar nog Vidar i lycka över allt som snön gjorde nu när den äntligen kom. Hela det dystra landskapet förändrades och blev mjukt, inbjudande och krispig på samma gång.

Fast jag äter inte upp den…

Vidar däremot, han älskar att äta alldeles för mycket snö så idag räckte det inte med att sätta på honom täcke. Han fick gå in och ligga under elvärmefilten i en halvtimme innan han slutade skallra tänder. Jag måste erkänna att jag blev litegrann orolig för så mycket brukar han inte frysa. Men nu har jag lärt mig det, ska jag skotta med skyffeln så får han stanna inne.

Jag har börjat lära mig folks rörelsemönster här omkring. Känner igen stövelavtryck, hundtassavtryck och bilar. Lite extra skönt är det nu när jakten på hare är över för den här gången och drevskallen har tystnat från ivriga hundar. Nu flyttas det åtelkameror fram och tillbaka och jag är övertygad om att det är jag och Vidar som fastnar allra mest på deras bilder.

Jag övar lite stelt på att le när jag går förbi dem, men allra helst skulle jag kanske vilja gå där ingen annan går, inte ens jägarna. Dit kanske jag hittar lite senare, när jag blivit ännu mer hemtam. Det tog ändå ganska lång tid att hitta de vackraste ställena vid mitt gamla hem.

Ett tag nu i mörkaste och blötaste vintern började jag i mitt missmod tänka att jag nog aldrig skulle kunna tycka om att gå i skogarna häromkring. Jag tänkte inte ens på att den största delen av tiden var jag tvungen att ha pannlampa på mig och ändå snavade oräkneligt antal gånger för att jag knappt ens såg handen framför mig. Eller så stormade det så mycket att jag bara vågade gå ut på tomten eller där det inte finns träd.

Men nu… Nu är det plötsligt enkelt att älska varje meter. Varje skiftning i ljuset gör landskapet alldeles underbart.

I går glömde jag att ta med mig kameran ut. Jag glömde till och med att ta med mig mobilen. Men jag är glad för det. Istället njöt jag av att pulsa i snön, höra mina andetag och skogens absoluta tystnad. Det brusade i mina öron. Inte bara drevskallen har tystnat, när vinden mojnar och snön dämpar alla andra ljud kan man bara höra trädens knäppande, iskristallers krispiga klingande när de rasar av grenar och enstaka svirranden av vingar. Jag kan lyssna i en evighet.

Äntligen, äntligen, äntligen kom ljuset och vintern. Som jag har längtat!