Höstkylan blev nästan vinter

Efter att katten vält en av de ihoprullade mattorna över sig två gånger gav jag upp och rullade ut allihop på golven istället. De har kanske inte hamnat precis där jag tänkte att de skulle vara, men nu fick det bli så. Jag vill inte riskera att katten blir mosad under vad han tycker är en perfekt klöspelare.

Folk frågar mig numera om jag har kommit i ordning än och jag svarar lite stammande att det är ju lite att göra. Som att skruva upp hyllor, bestämma vad jag ska behålla av det som redan fanns här när jag flyttade in och så stapla ved och sånt förstås. Men jag staplar nog hellre ved och är ute och går än jag bestämmer var saker ska vara och packar upp lådor. Det tar emot.

Jag vill hellre vara ute och ta bort slyn på baksidan av huset än att bestämma var tavlorna ska hänga. Så just nu är det jag som är ute och går. Letar nya favoritrundor och försöker hitta en trygghet i skogen.

På morgonen idag mötte vi på en jakthund med glatt viftande svansspets. Det var faktiskt bara den vita svansspetsen som jag såg till att börja med. Hunden var helt inne i sin doftvärld och lade inte märke till Vidar och mig förrän den nästan gick rakt på oss. Då tvärvände den och försvann förskräckt iväg raka vägen till husse, förstod jag senare när jag också gick rakt på husse.

Det visade sig vara en mycket trevlig jägare, som bjöd med mig på jakt på hare. Fånigt nog kom jag inte på förrän efteråt att jag inte frågade när det skulle passa, eller ens efter ett telefonnummer. Men det kanske löser sig med tiden. Själv var han välinformerad om vem jag var och till och med nästan exakt när jag flyttat in. Jag fnissade lite åt det där när jag gick hem. Det är kanske glest mellan husen här, men inte mellan människorna.

Jag såg inte spindeln, som sitter under lövet, förrän jag kom hem och tittade på bilderna. Däremot såg jag många spindeltrådar i frosten och den ytterst lilla pudersnön som låg över världen i morse. Det är kallt, lite för kallt och lite för tidigt. En månad för tidigt för att vara här. Jag har absolut inte hunnit vänja mig än och hoppades nog på att svampsäsongen skulle vara lite längre. Eller kanske att hösten skulle vara lite längre överhuvudtaget. Lite varmare och lite mjukare.

Jag letar värme i solljuset istället, i kvällssolen och på skogsvägar jag aldrig gått på förut. Det är annorlunda här. Men det är också ett lugn som jag inte känt förut. Vänligare. Allt är vänligare på nåt sätt. Det är fint.

Ikväll har Vidar legat med huvudet i mitt knä, kissekatten har snarkat länge och väl i fåtöljen som han utsett till sin och elden i spisen har jagat bort både mörker och kyla. Utanför tindrar tusentals stjärnor och månen klättrade upp över trädtopparna medan solen sjönk glödande ner för dagen.

Det blir bra så småningom, när kartongerna har packat upp sig själva, och jag får börja göra sådant som är roligt istället. Ta bort sly, bygga hyllor, garderober och hitta på andra saker.