I verkligheten

Det är lite för mycket verklighet och alldeles för lite skog just nu. Det är inte så konstigt med en flytt så tätt inpå, men jag fick naturligtvis ryggskott sista dagen som jag skulle städa lägenheten och låg helt utslagen, så min stackars mamma fick rycka in och ta det sista. Därefter rasade bilens avgassystem ner en bra bit mot backen och jag bara skrattade eftersom den dessutom börjat tjata på mig om att något bromssystem behöver service. Bromsarna… De använder jag ju minst, haha.

Nåja, vi gör våra försök att lära känna skogarna, tydligen har ryktet dragit fram snabbare än mig och Vidar för de vi möter vet redan vilka vi är. Men det gör ingenting, de verkar vara väldigt trevliga allihop! Sååå härligt att känna sig så välkomnad!

En som inte blev lika entusiastisk över att möta oss var en hamiltonstövare som deklarerade sin ilska på ett mycket övertygande sätt. Däremot var han from som ett lamm när vi mötte honom ett par dagar senare då han var ute på egen hand och letade efter, vad det nu var han letade efter, för vilt. Han brydde sig åtminstone inte ett dugg om oss.

Skogarna häromkring bjuder på miltals av skogsvägar och vi har bara varit på en del av dem. Det lockar stort att kliva av skogsvägarna och gå in på mindre stigar och helst av allt på mossan rakt under träden, men än vågar jag inte göra mer än några få avstickare. Det är lätt att gå vilse i skogar man inte känner.

Även om den känns som att skogen alltid har varit där så bär marken spår av odlingar och hagar nästan överallt. Flera gånger passerar man skyltar som berättar namnet på ett torp som fram tills nyligen eller kanske 1800-talet funnits på platsen.

Jag funderar inte så mycket än på vad och vilka som funnits där, inte som jag gör när jag har ro i kroppen. Nu måste jag bara gå, röra mig och göra det med samma rytm både länge och väl innan jag kan ta en paus.

Det är måhända inte samma typ av landskap just här och ännu har jag inte samma känsla av att höra hemma, men jag hoppas att det kommer.

Det är vackert på ett annat sätt och dimmorna om morgonen dröjer sig ofta kvar över fälten.

Jag hoppas att rastlösheten släpper till slut. Att ljuden i huset blir hemtrevliga och att allting hamnar på rätt plats så att jag kan få tillbaka min kreativitet och bli mindre trött. För sover gör jag, så länge inte mössen rumsterar omkring alltför högt i väggarna.

Ikväll sliter vinden i huset och regnet vräker mot fönsterrutorna. Det är ett stabilt hus det här. Om inte katten legat och sovit på min mage hade jag lagt lite mer ved på brasan. Men han värmer förstås också väldigt gott.