Stormig flytt

Det har stormat, haglat och ösregnat. Nätterna har varit kyliga och dagarna mörka, men dagen då det tyngsta flyttlasset gick sken solen ända fram tills jag satte mig i bilen för att hämta Vidar, som varit hos mina föräldrar för att slippa stressen över att hålla reda på en så stor och virrig flock människor som sprang fram och tillbaka med grejer.

En vecka har vi sovit här nu. Det gick fort. Men ännu har jag lite kvar att göra i mitt gamla hem. Där finns fortfarande litegrann kvar som ska flyttas och så ska det städas också.

Det ekar tomt och ensamt i rummen nu och jag blir stressad av att vara där. Skavanker och slitage lyser emot mig och ekar sina minnen genom åren som gått. Det tar tid att lämna ett hem, inte bara genom flyttkartongerna.

Alla mina försök att planera den här flytten har stjälpts omkull på olika sätt och så mycket annat märkligt har inträffat att jag börjat undra om det ens är möjligt att det kan krångla så mycket. Men snart är det oktober och då ska allting vara klart. Det ska nog gå bra, det mesta andra har löst sig fastän att jag känner mig som att jag mest har stått och snurrat runt, runt på hälen.

Mitt under flytten kom det även ett lass med ved fraktat på den vackraste lastbil jag någonsin sett.

Jag blev väldigt glad, både för veden och sättet den levererades. Det är nästan så att jag har lust att tigga mig till att få provköra lite.

Jag har fått tillfälle att köra en betydligt modernare lastbil förra hösten och på min födelsedag fick jag fräsa fram i en Corvette och hade nog det bredaste leendet på länge när jag varvade motorn och rivstartade så att gruset skvätte. Det var en flickdröm som gick i uppfyllelse. Så att få köra en gammal vacker lastbil hade definitivt förgyllt min tillvaro en liten stund.

Veden som levererades på flyttdagen är färsk så den måste ligga ett tag innan jag kan använda den. Alltså fick jag och Vidar röja upp i skjulet för att kunna ta emot ännu mer ved. Torr ved, som kan eldas direkt.

Fast Vidar blev lyckligast över bollen han hittade och envisades med att springa fram och tillbaka med den medan jag bar och kånkade på det andra.

Jag har tur att han är så nyfiken som han är vid såna här tillfällen. Jag behöver inte hålla reda på var han är och vad han gör, han trivs bäst med att ha koll på mig.

Nästa lass ved levererades inte lika glamoröst, men det var en klump i magen av oro som släppte för min del. De här råa och kalla dagarna som varit har gett mig en insikt i att det kommer att gå åt mycket ved i vinter.

Då är det gott att veta att det finns de jag kan ringa till för att få mer. Nästa gång behöver jag inte röja ur skjulet innan heller. Det är inte utan att det känns ganska skönt.

Den här senaste veckan har varit slitsam för både mig, Vidar och katten. Ett par dagar efter stormen gick jag och Vidar helt planlöst in i skogen för att se om vi kunde hitta någon ny runda som kanske vore fin att gå. Vi gick och vi gick och vi gick. Efter fem kilometer kom vi fram till en sjö och jag insåg att jag egentligen inte hade den blekaste aning om var vi var eller att det ens fanns en sjö åt det hållet.

Lyckligast var förstås Vidar, som vanligt. Jag förundras alltid över hur mycket energi han har. Efter att jag hade gått en mil den dagen och han minst det dubbla var han fortfarande glad, pigg och förväntansfull när vi kom hem.

Det var skönt att bara gå. Jag gick förbi kantareller och trattkantareller utan att ens stanna upp en sekund för att plocka. Det bara rev i mig efter att få vara i skogen i rörelse, från ingen plats till nästa, utan att ens tänka på om det skulle bli jobbigt att gå hela långa vägen tillbaka.

Det vettigaste hade väl såklart varit att lägga alla de där timmarna i skogen på att flytta klart och börja packa upp på det nya stället, men jag antar att jag inte funkar på det viset. Det går bara inte. Jag måste ut i skogen.

Men så finns det såklart tid för vila också. För pälsbollar som blivit överbelastade med intryck behövs det soffhäng framför brasan. I mängder.

Jag hade en regel om att hundar inte är välkomna i soffan. Han är stor och hårar något alldeles förskräckligt, men efter att han travat fram och tillbaka utan att finna ro någonstans veknade jag och sa åt honom att hoppa upp.

Det tog inte två minuter förrän han somnat och dreglade ner kudden han lagt huvudet på.

Så numera trängs vi allihop i soffan.

Den ene snarkar högre än den andre…

Jag vet inte riktigt vad det är med det här stället. Antingen är det lugnet, tystnaden och avsaknaden av gatlampor, eller kanske bärandet av ved, flyttkartonger och möbler som gör det, men jag somnar tidigt om kvällarna och sover djupt hela natten. Något jag sällan gör annars.

Så nu är det dags att krypa ner i sängen igen. I morgon är det tid att röja ut det sista ur det förra hemmet.