Slåtteräng och hopkok

Vilken helg! Den försvann lika fort som den kom. Jag hade tänkt massor och planerat att främst packa ännu mer av mina saker, men jag har lite lätt att ryckas med av annat, så när en vän ringde och undrade om jag ville följa med till slåtterängen som slagits med lie i flera hundra år hade jag svårt att säga nej. Regnet tätnade ju längre upp på kullen vi kom men det kändes ändå behagligt på något sätt.

Det var en stilla och mjuk dag och en märklig känsla att stå på en plats som i flera generationer brukats på samma vis. Nu är det främst för att bevara artrikedomen som man fortsätter att slå gräset med lie, men förra årets torka innebar också att det blev ett tillskott av foder till en lokal bonde.

Om inte traktorn bullrat så och skakat upp strängarna av gräs till sin lilla bur bakom sig och våra moderna kläder kunnat tänkas bort så hade jag nästan klarat att låtsats som att det var för länge, länge sedan och att det strax skulle vara paus en stund för att fika tillsammans innan höet skulle lastas in i ladan.

Men traktorn bullrade på och räfsorna med plastdetaljer gjorde det svårt. Vissa tog en lite annan typ av paus, med pipa. Det gick nog bra det med, men jag forsatte att drömma om bullar och mjölk i kanna.

Alltså kunde jag inte låta bli att bjuda hem min kompis på té och misslyckad kaka när hon räfsat klart.

Jag hade förstås smält fullständigt för de små hästarna som man var tvungen att passera på vägen fram till slåtterängen och drogs tillbaka dit snarare än till att räfsa gräs. Det verkade de andra vara så mycket duktigare på än jag.

Så jag passade på att stanna hos dem en liten extra stund innan jag begav mig hemåt, tills en av dem började äta på min jacka och två andra mumsade friskt på mina skor. Då tänkte jag att det nog blev bäst om jag gick så att inget väsentligt blev uppätet eller bara trasigt i största allmänhet.

Min kompis satt lite senare vid mitt köksbord med spruckna blåsor i händerna och tindrade med ögonen. Det är så mysigt, sa hon, nästan som när vi var små och kom hem efter att ha varit ute med Friluftsfrämjandet i vad som kändes som en hel dag och ändå hade hela dagen kvar.

Sedan tog hon en försiktig tugga av min misslyckade kaka och utbrast; den är ju jättegod! En sån här kommer du aaaaldrig att kunna göra igen!

Vi skrattade sådär som man bara kan med en vän som man varit vän med så länge man kan minnas.

På kvällen visade det sig att jag i alla fall kunde göra misslyckad plommonmarmelad. Det blev snarare sylt av den och man får fullt upp med att försöka att parera så att den inte rinner av smörgåsen när man äter. Men det kanske går att rädda den på något vis, koka om den till exempel.

På söndagsmorgonen tyckte Vidar att han hade fått alldeles för lite uppmärksamhet den senaste tiden, han hade ju för all del varit ensam ett par timmar dagen förut och jag hade stått med näsan i ett par grytor med plommon en bra stund efteråt. Så han löste det problemet helt på egen hand. För om man ålar sig upp i sängen så varken märks eller syns det något speciellt och om man dessutom stämmer in färgmässigt till resten av sängkläderna så kan det ju bara inte bli fel. Tyckte Vidar.

Så han fick en extra puss på nosen och lite bus.

Jag hade lite dåligt samvete när jag gav mig ut på ridtur, men samtidigt var det precis just det som min själ verkligen behövde. Vi hade tur som hade uppehåll under hela ritten och hittade dessutom ganska ordentligt med svamp. Så jag fick lunch i två dagar i rad. Det är också en sorts lycka som inte går att köpa för några pengar i världen. Gula kantareller och ett par Karl-Johansvampar som trollas till pastasås gjorde mig mjuk i hela kroppen.

Vidar då? Jag kompenserade honom med extra mycket lek, ännu mer gos och ett extra knäckebröd.