Bakom regnet

Gräset. Himlen. Oändligheten.

Jag vet inte varför det fyller mig med sådan ro att gå och gå och gå. Att ljudet av Vidars galopp när han jagar bollen ger mig lyckorusningar eller att åsynen av mörka moln fortfarande gör mig lugn eftersom det snart kommer att regna igen. Underbara regn.

Jag har fortsatt mitt vansinniga bakande och gjorde en totalt misslyckad banankaka i mitt senaste försök. Den frös jag också in. Sedan kom jag på att jag inte kommer att ha en lika stor frys dit jag flyttar så nu måste jag hitta ett gäng vänner som utan alltför stort grimaserande kan tänka sig att hjälpa mig att äta upp alla kakor jag stoppat in där.

Att jag inte lär mig… Det är utomhus jag ska vara. I takt med jorden, i samma andetag som himlen och med ansiktet mot regnet. Då kan det inte bli fel.

Jag suger ut det sista ur mina invanda och enklaste rundor. De korta, men ändå så vackra att jag aldrig tröttnat. Ljuset trollbinder mig alltid, även under de mörkaste vinternätter då det ibland verkat som att ingenting kan tränga sig igenom allt det svarta har ljuset ändå varit där, i ett glimmande öga hos ett vaksamt rådjur eller en snokande räv. I ett flyktigt ögonblick då molnen nästan rivits isär av en lågt hängande fullmåne eller i ett gnistrande snötäcke.

Nu är det oändligheten som lockar mig. Att gräset har mjuknat i färger och form, blommor som puffat upp sig med fluffiga frön, men som plötsligt känns lite extrema i sina färger om de bestämmer sig för att blomma en omgång till.

Jag vandrar i sensommarens mjukhet. Njuter av de sista veckornas rutiner. Sedan blir det andra rutiner, nya stigar och ovana spår.

Det dröjer kanske en stund till. Hemmet ska ställas iordning, kakor ska ätas och mössen ska jagas på flykt. Det är inte de som ska bo där i vinter igen, det hoppas jag att de förstår lite av sig själva, men om inte annat så kommer jag att ha en väldigt mätt katt…

Den senaste tiden har stressat mig, kanske mer än det stressar andra, jag vet inte, men när värmen slutade att fungera säckade jag litegrann ihop. Första veckan gick väl bra, då var det fortfarande varmt, andra veckan gick det inte riktigt lika bra och den senaste veckan har jag ledsnat mer eller mindre helt. Med fem graders värme ute vissa nätter blir även huset nedkylt och luften blir råare inne än ute. Jag löste det med hjälp av en vän igår. Så ikväll var det äntligen skönt inne igen. Så skönt att jag med ro i själen kunde gå ut och bara vara.

Nu är det bara några veckor kvar, sedan lämnar jag det här stället för ett nytt äventyr. Det ska bli fantastiskt roligt och inte så lite spännande. Förmodligen blir det ett än större kaos än när jag bakar i början, men till slut så löser det sig säkert.

Annars är det jag som tar en promenad, lyssnar till Vidars galopp i marken, låter mig bäras bort av slöjorna av regn och villas längre in bland stammar och grenar dit inga bekymmer når. Där kommer gräset att möta himlen, granarna viska i vinden och småfåglar svirra i skuggorna.

Bland granarna. I vinden. Oändligt.