Att bygga bo

Det gick inte att avgöra om det var en bra idé att ta jackan med sig eller inte så jag gick utan. För det mesta klär jag mig alldeles för varmt och släpar både tröja och jacka i något slags otympligt bylte under armen efter en stund. Mitt upp i allt kan jag bli helt stressad och undra var i hela friden jag gjort av kopplet. Jag bär på så mycket att jag inte känner vad som är vad och det dröjer en stund innan jag inser att jag har det i handen eller att jag knölat ner det i någon ficka för att jag inte ska glömma det på någon mossig sten. Vid det laget har Vidar ledsnat för länge sedan, gäspat och lagt sig på rygg medan han nöjt smaskar på bollen.

Idag var jag alltså bara tvungen att ta av mig tröjan efter en stund. Luften var kyligare och vinden kittlade i de små mjuka fjunen på mina armar. Morgonen kändes lugn och trygg. Solen bröt igenom molnen och inte ens bönderna var ute och stressade på åkrarna. Kanske en typisk första maj när jag tänker efter.

Även att lugnet tycks ha sänkt sig över bygden går jag själv i tankar som inte släpper. Jag oroar mig över min boendesituation. När jag passerar små söta äggskal från fåglar som redan har fått sina ungar avundas jag deras skicklighet att kunna bygga sig ett bo så snabbt och så självklart. Tänk om jag kunde gjort detsamma!! Då hade jag också byggt ett bo bland träden, vilat bland mjuka kronors sus och vaggats till ro av vinden. Där uppe skulle jag ha sjungit andra sånger än fåglarna, men känt mig lika fri.

Nu hålls jag på marken. Trampar med så mjuka fötter jag kan och hoppas på att det blir lika bra eller ännu bättre än att bo i träden. Det finns ett litet hus som jag hoppas på kan bli mitt. Jag hoppas. Men väntan och ovissheten är tärande. Särskilt som det är ett ställe där jag tror att jag skulle trivas. Det är precis lika operfekt som jag själv, men med tusen gånger mer charm, en historia som sträcker sig mer än hundra år tillbaka i tiden och där jorden är brukad ännu längre.

Dagarna bjuder på en explosion av livskraft, energi och färger i en hastighet som överraskar mig varje år. När molnen kommer in och bryter solstrålarna djupnar färgerna till något mer behärskat och jag fnissar åt mig själv när jag stannar och bara suger in allt det vackra lika hungrigt som humlorna i lönnens alla blommor. Där är ljudet av deras vingar nästan öronbedövande.

Om det hade varit så att jag själv valt att flytta, om det hade varit så att jag inte trivdes, då hade det inte känts så svårt. Men det här hemmet är det allra första i mitt liv där jag stannat så länge av eget val och älskat så djupt. I tre år har jag vaknat upp på samma plats, lyssnat på de välbekanta ljuden, tassat över de knirkande gamla golven och snubblat otaliga gånger i den branta trappen på vägen ner till den lilla hallen. Ytterdörren stänger sig alltid av sig självt om man bara väntar en stund och på samma sätt känner jag alla de andra av husets små egenheter. Det blir mer än bara ett hus efter så lång tid. Det blir en vän.

Nu vet jag inte hur länge till som jag får vara kvar, men det blir svårt att hitta något som slår detta.

Under tiden som jag väntar på att få veta går vi som vanligt, Vidar och jag och lyssnar på skogen, får nya fräknar, stoppar nosen i jorden, eller tja….jag får fräknar, Vidar stoppar nosen i jorden och han snubblar betydligt mer än jag, men vi älskar att vara ute precis lika mycket båda två.