Vaken natt i vårbister kyla

Mina gardiner rör sig stilla i de små vindpuffar som kommer in genom de öppna fönstren. Långsamt flyttar sig solens strålar fram över golvet och mina fötter jublar över kontakten med de solvarma fläckarna. Där ligger även Vidar och snarkar högljutt fastän att det bara är tidig eftermiddag.

Han blev sjuk i går kväll. Under natten har han väckt mig ett flertal gånger då han har behövt kräkas. Så nu är det han som får ta det lugnt, vila och fasta en stund innan vi går igenom den vanliga rutinen med ris och vatten för att komma tillbaka till en glad och smärtfri hund igen. Det är tålamodsprövande för honom eftersom han envisas med att vara helt som vanligt ända fram tills han mår så dåligt att han inte kan hålla tillbaka illamåendet alls längre. Alltså gör han allt för att inbjuda till lek, mat och ännu mer lek. Det kniper i hjärtat på mig att neka honom det.

Det känns lite snopet eftersom vädret inbjuder till långpromenader, oavbruten utomhustid och massor med lek med bollen. Men det är som det är. Jag är glad att det sker alltmer sällan numera att han blir så sjuk. Jag har hittat fodret som passar honom och rutiner som funkar. Det är när jag då och då gör undantag från de där sakerna som det kan gå galet. Inte varje gång, vilket också är märkligt, men just nu är han tydligen känsligare än vanligt.

Jag njuter av våren. Den där tidiga känslan av att det snart, snart exploderar av växtkraft överallt. När vintertröttheten rinner ur en och tusentals nya ljud bryter vinterns dämpade tystnad.

I natt kröp skymningen fram med en svepande kyla bland träden. Räven skrek skärande under den tilltagande månen och en kattuggla klagade ensamt en bit längre bort vid ån. Tidigare under dagen var det sommarvärme och kontrasterna blir alltid starka så här års. Jag glömmer alltid bort att det förmodligen kan komma en omgång med blötsnö till innan det blir vår på riktigt. Fast det verkar det som att naturen också gör. Eller så bryr den sig mindre än vad jag gör…

Just nu njuter jag av stillheten, lugnet och den härliga början av våren.

Det går nästan inte att hålla tillbaka. Känslan av att vilja brista ut i ett vårskrik.

Kanske sedan, när jag fått tillbaka rösten ordentligt igen. Jag har nog skrålat för mycket redan med alltför stor entusiasm till favoritlåtarna den senaste tiden… Men då kommer det alldeles säkert ett vårskrik och några muggar té efter det sedan. Det blir fint.