Uppfylld av ljuset

Fukten i luften gjorde att det värkte av kölden i ansiktet idag, trots att de tolv minusgraderna ändrat sig till ynka fyra minus. På marken hade små granar av frost vuxit sig höga över natten och även om kylan var rå och bitter så var det en skön kontrast till det glåmiga och trista som varat nu ett tag.

Världen bestämde sig dessutom för att vara lite extra dramatisk och låta ljuset bryta igenom molnen en kort stund. Jag hade tänkt att försöka fånga rimfrosten på träden, men när solen plötsligt kom fram stod jag bara och njöt. Jag ville nästan inte andas på en stund och bara låta mig fyllas av det där ljuset, låta den senaste tidens bekymmer och oro rinna ut ur min kropp och istället låta allt det rena, vita fylla mig helt och hållet. Jag gick med mycket lättare steg resten av vägen hem. Ibland kommer det vackra ljusglimtar helt utan att man anat någonting och gör allting mjukare för en stund.

Jag fick besök av en fin vän igår. Vi har inte setts på ett tag och det var egentligen meningen att vi bara skulle äta frukost ihop men hon stannade hela dagen och en stund in på kvällen också. Jag tror faktiskt att vi slog rekord i att dricka té och inte förstod jag hur mycket klockan var ens när solen började gå ner.

Jag lät tankarna flyta kring det vi pratat om, kring vintern och när saker och ting blir helt annorlunda än man tänkt sig. Att slå av på takten när det är vinter, pyssla lite med sånt som bara legat som idéer under lång tid och om sådant man faktiskt kan göra någonting åt medan resten av världen tycks storma som mest omkring en.

Så ikväll har jag pysslat med att skarva sladdar, hitta lösningar på andra saker som behöver ses över i hemmet och sökt efter den billigaste billyktan jag kan hitta. Alternativt kan jag försöka putsa upp glaset med tandkräm, tyckte nissen på besiktningen. Jag gnodde litegrann med en trasa och en generös klick tandkräm med slipeffekt, men insåg snabbt att det måste till någon som tycker att det är fantastiskt roligt att gno både länge och väl på samma fläck… Vi får se om jag lyckas med att inte gå vilse i djungeln av lyktglas eller om jag kommer på en snilleblixt hur jag ska kunna putsa upp glaset på något annat sätt. För sådär kan det inte vara. Det räcker med att gå promenader utan lampa, men köra bil utan lyktor är desto besvärligare. Den senaste tiden har jag kört betydligt försiktigare i mörker än jag brukar göra. Det är mycket vilt här omkring och jag har planer på att inte ha någon större närkontakt med dem så länge jag kan undvika det.

Månen gömmer sig fortfarande bakom det tjocka molntäcket, men ikväll fanns det en stilla tystnad bland träden, lugn och ro och en skällande hund på långt avstånd. Ljudet bars fram över den frusna sjön, som inte sjöng det minsta lilla medan vi gick förbi.

Medan jag håller högre takt än vanligt för att hålla värmen i den sjunkande temperaturen stannar tankarna upp kring det som hänt de senaste dagarna. Det kommer att bli bra, allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut. Under tiden knatar jag på dit stigarna leder, så länge de finns så kan det inte bli fel. Snart, snart ska jag sätta igång med planerna inför våren. Det blir spännande! Jag har en massa idéer som jag vill förverkliga, men sedan får vi se vad som är rimligt också. Många gånger bär det iväg hej vilt med mig så jag får prata stort allvar med mig själv. En sak i taget…. Det får vara vinter ett tag till och jag nästan hoppar av iver inför mitt vinteräventyr som jag ser så mycket fram emot. Det blir en ordentlig kick off inför våren och nya äventyr! Mer än så säger jag inte än. Det borde inte finnas några hinder, men jag vågar inte riktigt tro att det sker förrän jag står där och det faktiskt är på riktigt. Då kommer det nog att komma ett sånt där vårskrik som Ronja Rövardotter måste få skrika när vintern rinner ur henne, men som jag måste göra någon gång då och då när allt bara är sådär fantastiskt vackert. Fast Vidar börjar alltid yla så då kommer jag förstås av mig.