Isvinter med snöskurar

Ovanpå det otroligt tunna snötäcket glimrar ett växande täcke av frost. Iskristaller som låter alldeles speciellt när man trampar sönder dem under promenaden. Jag kom på mig själv med att längta efter ett tjockare lager snö och temperaturer ner till 15-20 minus så att det riktigt gnisslar om snön när man går i den. Det där ljudet som jag brukade hata när jag var liten och otympligt stapplade fram med pjäxorna som cementklumpar på fötterna. Nu vill jag ha mer av det, mer snö, mer minusgrader, mer av allt som är vinter! Förmodligen kommer jag att storkna av ansträngningen att skotta fram bilen och att pulsa fram i snön, men just nu är det inget som jag bryr mig om.

En kompis till mig berättade att hon köpt en spark häromdagen och jag fick ett sånt sug efter att bära upp min från källaren. Eller skridskorna, eller åtminstone något som är vintrigt och med lite fart i. Men så påminner jag mig om den där dagen då isen gick upp och jag fick hoppa från isflak till isflak för att komma iland och funderar vidare på att jag inte ska ge mig ut på sjön själv i alla fall. Fast det senaste modet är ju att bada i isvak förstås. Helt plötsligt ska alla peppa varandra att sänka ner sig själva i så kallt vatten som möjligt för att sedan värma upp sig i en vedeldad bastu efteråt. Jag fnissar lite för mig själv och ska nog hålla tyst om mina hyss ett tag till. När jag var liten räckte det ofta med att någon inledde en mening med ”Jag tror inte att du vågar…” så var jag ju förstås tvungen att prova. Då fanns det ingen vedeldad bastu och väntade efteråt. Badade isvak på ett mer planerat sätt (med efterföljande vedeldad bastu) gjorde jag långt innan det blev modernt. Jobbigast var nog att springa barfota på den knaggliga isen har jag för mig.

Nu vet jag ju förstås att det är en och annan som tänker ”när du var liten…” himlar med ögonen och skakar långsamt på huvudet, men jag försäkrar att jag har ett visst ökat mått av självbevarelsedrift numera. Faktiskt.

En till som har fått en något ökad självbevarelsedrift är Vidar, i alla fall när det kommer till is på sjön efter att han gick igenom den en illtråkig dag i december 2017.

En anings skärrad och mycket blöt hund kravlade upp på flaken som inte alls ville samarbeta. Jag var inte särskilt långt därifrån och beredd att fiska upp honom om han inte klarat sig själv men det blev aldrig särskilt dramatiskt även om han tyckte väldigt mycket synd om sig själv. Åtminstone tills han torkat…

Den här dagen har inte alls varit lika tråkig. Förmiddagens ridtur var solig, kanske en anings för isig egentligen och åtminstone en av hästarna saknar totalt självbevarelsedrift och han studsade av iver över att få sätta iväg i snabbaste galoppen. Istället för att släppa hästarna i det tempo de önskade satt vi av allihop och gick flera sträckor, till och med den lilla svarta virvelvinden fick lov att sansa sig idag.

Eftermiddagen drog fram molnen på besök och en tilltagande vind så när jag väl klev utanför dörren igen började det ganska strax att snöa. Fast det var ett såntdär snöfall som ifall det varit regn så hade det bara kommit en skur. Jag gick och funderade på om det finns en motsvarighet till skur när det gäller snö. Snöskur? Ett floff? Fluff? En puff? Hursomhelst så varade det inte så länge, men det kom ett par till sådana där snöskurar medan vi var ute.

Dessemellan bröt solen fram mellan skyarna och de där otroliga färgerna som bara händer om vintern lyste på himlen.

Jag är fortfarande seg och kraftlös i kroppen, ungefär som efter en riktig influensa, och får ingen riktig fart i stegen och inte kan jag tänka för mycket heller för då börjar det pirra och surra sådär otäckt i huvudet. Så jag har bara att öva på att ha tålamod igen. Kastar Vidars boll otaliga gånger eftersom han har kommit på att jag inte har så bråttom som jag brukar ha. Dessutom är jag helt klart omgiven av världens mest underbara människor som på olika sätt stöttar mig. Tack!! Det är så skönt att veta att ni finns!

Under tidig kväll kom katten helt spontant och ville gosa. Han är inte den mest sociala fluffbollen man kan hitta så jag blev förstås glad. Vidar däremot blev inte alls lika imponerad och betraktade svartsjukt det hela.

Men nu är ordningen återställd. Vidar sover i mitt knä och katten har travat iväg på egna äventyr medan vinden viner runt husknuten. Jag tror att det är dags att koka lite mera té innan både benen och fötterna fullständigt domnar bort av tyngden från hunden…