Utmanar mig, i vinternattens ljus

Jodå, allt eftersom jag flyttade tillbaka hit från Skåne har jag börjat tycka om vintern mer och mer. Det är härligt med snön, det mesta blir lite vackrare av det vita fluffet, men jag är inte så förtjust i det ständiga växlandet mellan plusgrader och minusgrader, regn och snö om vartannat. För någon dag sedan regnade det och på kvällen slog det om till minusgrader vilket har resulterat i rena isgatan överallt. Knaggligt och snorhalt.

Idag överrumplades jag av att det plötsligt började snöa när jag satt och åt lunch tillsammans med mina föräldrar. Pappa tittade på mig och sa att man avråder folk från att vara ute och köra bil på grund av snöfallet och jag fick plötsligt bråttom med att rinna ner i källaren och skrapa bort tapeten i tvättstugan så som jag lovat att göra. Jag ville inte åka därifrån utan att ha gjort någonting åtminstone, när jag nu ändå var där, men tiden nere i Skåne lärde mig att ha bättre respekt för dåligt väder än jag haft tidigare så jag ville heller inte stanna kvar alltför länge. Det är speciellt en inte alltför brant backe på vägen hem till mig som kan vara lite knepig att komma uppför i vissa väglag.

Fast idag var nog de som spår väder lite väl nitiska i sina varningar och snöfallet som skulle bli svårt pudrade bara ett litet lager över isen. Jag hade kunnat fortsatt att skrapa väggar i några timmar till. Men å andra sidan är det inte bråttom, hantverkarna verkar ha slagit knut på sig själva och lämnat planeringen hemma under kudden så ingen av dem dyker upp inom den närmsta tiden vilket gör att jag kan fortsätta i lugn och ro. Mitt vad det är har jag kanske hunnit med att måla taket och rivit bort golvmattan också. Det hade varit kul!

Men idag for jag alltså hem lite för tidigt. Tog med mig kameran och hunden för att se om det gick att fånga något av snöfallet på bild.

Ån har fyllts på ordentligt med vatten igen sedan torkan i somras och jag blir lika glad varje dag när vi passerar över den. Fast nu om vintern brukar jag vänta tills eventuella bilar har passerat först. Många räknar inte med hur halt det är och hamnar antingen i räcket eller i diket på andra sidan. Fast den här säsongen är det nog bara två som hamnat i diket än så länge och två som slagit sönder billyktor och skrapat lack mot räckena.

Jag blev inbjuden på té hos mina fina grannar och pratade bort en stund hos dem innan jag klev iväg ut på en kvällspromenad när mörkret fallit.

Innan jag började med att blogga har jag emellanåt funderat över om jag också skulle kunna ta bilder om nätterna, så som andra gör, på månljuset som gnistrar i snön, det blåa ljuset och de alldeles fantastiskt många stjärnor som lyser upp mer än vad man kan tro i tysta vinternätter. Nu är det kanske dags för mig att göra ett ärligt försök så småningom.

Om det blir en klar och kall natt snart. Förhoppningsvis redan nästa fullmåne. Då ska det tydligen både vara en större måne än vanligt, månförmörkelse och blodmåne. Så som i somras, den där magiska natten då det var så varmt och natten var full av naturens ljud. Men nu hoppas jag förstås på att det blir kallt och klart istället. Det är så vilsamt att gå bland träden när månen lyser små gator av ljus mellan stammarna, iskristallerna gnistrar och skuggorna är längre än någon annan gång. Jag stannar gärna ute lite längre då och väver sagor mellan träden, viskar de hemligheter som ingen annan hört och känner på sovande bark med mina händer. I kölden knäpper stammarna emellanåt, snö rasar från grenar som rör sig i en omärklig vind och tiden står stilla i en evighets sekund. Jo, då älskar jag vinternätterna. När de får vara sådär kalla, blåa och sprakande stilla i tystnaden.

Det kanske får bli min utmaning den här vintern, att se om jag kan fånga lite av magin och föra in den i bloggen. Ett korn av vinternatt, det som rör sig i skuggorna och min egna känsla av frihet. Det blir fint.