Vintern kom med långa kliv

Jag körde hem i en gråkall värld, om skymningen fallit minns jag inte. Det kändes inte så viktigt.

Två timmar senare skulle jag gå ut på en promenad och vinden slet ytterdörren ur handen på mig, kastade sig fram och tjöt runt hörnet uppför trappan. Vidar backade flera steg och själv for jag ut i ett fåfängt försök att rädda ytterdörren innan den slog i med ett brak på vid gavel.

Plötsligt var det snöstorm.

Vi gick inte så långt den kvällen. Det kändes både onödigt och trist att behöva kisa mot snöflingor som vill krypa in överallt. Det var mörkare än på länge och jag insåg att jag egentligen tryggt knatade på bara för att jag så väl känner grusvägen vi gick på. Jag behöver inte kunna se den för att veta om det är gropar i den eller var den svänger. Det är som att gå i mitt eget vardagsrum. Fast ett iskallt och blåsigt vardagsrum, fullt med virvlande snö.

Morgonen därefter var mjuk och stilla. Ljuset nästan lovade en solig dag. Jag började så smått planera för en dag utomhus, men fick plötsligt helt andra uppgifter så när vi väl kom hem igen, Vidar och jag, var det sen kväll och tid att krypa till sängs. Äventyret utomhus fick vänta ännu en stund.

Gryningen klädde sig i aprikosa färger och glödande toner som speglade sig in genom mina fönster i dag. Jag låg kvar i stillheten en stund. Det är tyst när alla stormar dragit förbi och snön dämpar allting annat. Jag lyssnar efter förändringar, det som har varit, det som är och det som är på väg. Andas mjukt under täcket och väntar.

Tills katten ledsnar på att jag inte ens gjort en ansats till att gå upp och tar modiga kliv över täcket fram till mig och parkerar sig tvärs över bröstet och halva mitt ansikte, ljudligt spinnande. Det om något är en tydlig signal för mig att när jag kliat färdigt den gamle kissekatten så är det minsann dags för frukost. Här kan vi inte ligga och skräpa hursomhelst alltför länge.

Alltså gick vi ut, allihop. Tja, katten är inte ett dugg förtjust i att hänga med på promenad. Han har sina egna hemligheter som han sysselsätter sig med, men att vara inomhus är inte hans melodi. Då får det vara bra mycket sämre väder än det varit idag för att han ska hålla sig inom fyra väggar.

Det verkade bli en strålande vacker dag, men ju längre tiden gled in i förmiddag desto fler moln bredde ut sig på himlen. Det gjorde ingenting. Minusgrader, en nystöpt vintervärld och grova kängor är allt som behövs för att dagen ska bli perfekt.

Jag funderade lätt på om det kan vara dags att bära upp sparken från källaren, men vissa grusvägar är alldeles för noggrant plogade för att det ska vara lönt och den stora vägen vill jag inte leka för mycket på. Det är inte så kul att köra omkull när man vet att det kan komma stora timmerlastbilar vilken stund som helst. Fort, dessutom. Så det får vänta en stund till. Det kanske inte ens blir så mycket mer snö den här vintern.

För min del är det alldeles perfekt så som det är nu. Ljust, vackert och inte så mycket snö att det blir tungt att gå. Dessutom är det lättare att hitta spännande spår och nöjt gå där ingen annan gått före. Jag blir lugn av det. Idag syntes de största spåren jag sett efter ett vildsvin och plötsligt fanns där ett långt och vackert spår efter ett lodjur. Det gick att följa både länge och väl och dök upp igen på ett annat ställe. Vi får väl se om det kommer tillbaka fler gånger eller om den bara gick förbi.

Mitt i all frost, snö och vinter slumrar hasseln allt ytligare och det dröjer inte länge nu förrän den börjar blomma. Jag vet inte om jag hunnit med riktigt den här säsongen. Men med fler mil i skorna, ännu mer choklad och längre dagar utomhus kanske jag hinner ikapp. Göra som hasseln på bilden pekar åt mig, det är ditåt jag ska gå. Det ser väl vem som helst.

Det är alltid som svårast innan man tagit första steget, sedan går det lättare undan för undan.