Vad är viktigast egentligen

Vid den här tiden på året brukar det dyka upp små summeringar från folk över vad som hänt det senaste året, vilka bilder som fått flest likes, höjdpunkter och det som på annat sätt varit det bästa av allt som skett. Jag funderade över det när jag gick kvällspromenaden idag. Om jag kanske skulle göra likadant. Titta igenom vad som fått mest uppmärksamhet på olika sociala medier och göra någon slags sammanställning av det. Men så är det ju inte riktigt jag… Här på bloggen tror jag nog att de populäraste inläggen poppar upp ändå, vare sig läsarna önskar det eller inte och jag brukar alltid slås av att statistiken på något sätt ändå aldrig stämmer överens med verkligheten och dessutom har jag aldrig varit särskilt glad i siffror så jag kom fram till att det nog är lika bra att jag låter bli.

Tankspritt fortsatte jag att halka fram på den snötäckta stigen och funderade vidare på vad som verkligen längst in i hjärtat betytt mest för mig under året. Det är väldigt många saker, men det jag minns starkast är gånger då jag fått ögon att glittra av glädje, gemensamma gapskratt och känslan av att höra ihop, dela ett ögonblick av skörhet, glädje, ett andetag och hjärtslag i den skiraste stunden av lycka. Det har varit värt alltihop och burit mig genom allting annat. Resten har inte så stor betydelse, statistiken menar jag.

Jag har lärt mig massor av saker om mig själv och andra och det känns som att det har gått så fort. Särskilt hösten och vintern fram till nu har rusat på med större hastighet än jag trodde var möjligt. Lite oroligt har jag gått ut i skogen och känt efter om jag kanske har tappat bort lite av mig själv mitt i hastigheten, men nej, det är som att jag har blivit mer äkta istället.

Kreativiteten har varit ganska mycket mindre den senaste tiden, men det kan den också få lov att vara. Det är sånt som händer ibland och det är okej. Det har varit mycket annat som har behövt min tid.

Just nu vilar jag i att det har kommit lite snö, att jag som vanligt inte hunnit göra hälften av det jag tänkt före jul och att så mycket bara hänger i luften i väntan på nästa steg, den där stunden som just när den sker känns som en evighet och som man tror aldrig kommer att gå över, men som efteråt inte alls känns lika svår, oavsett hur det blir.

Det kommer att bli bra. Kanske inte med en gång eller ens snart, men så småningom.

Det som betyder mest är inte siffrorna och statistiken, utan det som berört ens själ. Allt annat ordnar sig. Kanske inte så som man tänkt, men kanske till och med på ett bättre sätt.