Virvelsnö

Stillsamt började de första snöflingorna att dala ner på kvällen precis innan jag kröp ner i sängen för natten. De virvlade långsamt, som att de inte riktigt visste om de ville landa eller fortsätta att leka i luften en stund till.

Jag har svårt att sluta titta på virvelfärden under årets första snöfall. Det är alltid lika magiskt och i skenet från gatlyktorna (lyxigt nog finns det faktiskt hela fem stycken gatlampor precis där jag bor) förlorar jag mig i sagornas värld för en stund.

Månen skiner allt starkare genom skyarna och färgar asfalten silvervit utanför lyktornas gula klot. Där ute finns en annan sagovärld, en där man behöver vara försiktigare, där tunga fåglar som svarta skepnader lyfter rasslande från träden man passerar och med sjungande vingslag stormar iväg mellan grenarna. Där knäcks kvistar av osynliga figurer inne i de djupa skuggorna och ibland gnistrar blå och röda ljusglimtar snabbt, snabbt fram över mossan mellan stammar och snår.

Jo, jag har blivit kär i vintern.

Jag virvlar fram lika lätt som snöflingorna, dansar gnistrande i ljuset. Buren av allt det som jag trodde bara fanns i sagorna, starkare än någonsin förut.

Viskande i vinternatten.

Jag bär dig, omsluter dig.

Vila i min famn.