Tänk på att andas

Första dagen med sol på vad som känns som en evighet och plötsligt var hela världen annorlunda. Det gick till och med lättare att andas.

Apropå att andas så gick stor del av kiropraktor-besöket åt till att prata om andning och dess betydelse. Jag har alltid skruvat lite på mig, inte haft tålamod att lyssna, tyckt att det varit flummigt och jobbigt med folk som pratat om att det är så viktigt att andas. Jamen du veeeet, har jag himlat med ögonen och tänkt att det där är en inbyggd reflex hos de flesta av oss att när syrebristen blir för hög i kroppen så tar vi ett andetag.

Riktigt så enkelt är det visst inte, fick jag en lektion i idag. Det var efter att jag berättat att jag tycker att det är så märkligt att jag andas annorlunda nu när jag går annorlunda efter hennes behandlingar och min ökade medvetenhet om hur jag gör. Då berättade hon att sångare jobbar mycket med att ta bort spänningar i och runt bäckenet för att kunna ha rätt andningsteknik.

Hade jag inte haft ansiktet nedkört i det lilla hålet i massagebänken så hade jag tappat hakan. För att ha rätt andningsteknik behöver man släppa spänningarna i sina höfter…. Om jag inte hade upplevt det där märkliga nya sättet jag numera andas på ibland så hade jag nog inte alls kunnat ta det till mig. Nu var jag bara fylld av förundran. Det är sååå häftigt! Plötsligt rullas en helt ny värld av möjligheter ut framför mig och jag blir tokigt ivrig att dela mina funderingar och teorier kring hur allting hänger ihop och hur saker och ting kommer sig att de är som de är.

Så på vägen hem stannade jag en stund och andades. Vilken grej…

I tankarna malde hennes utmaning runt, runt. När det kliar i tänderna på mig och jag sätter på mig skorna och går ut….vad skulle hända om jag istället stannade kvar och andades igenom hela det där. Om det fanns någon som skulle orka med att finnas där med mig oavsett vad som händer.

För några veckor sedan hade jag inte kunnat fullfölja den tanken utan att det hade börjat klia galet mycket i tänderna och jag hade svarat att det blir nog säkert jättebra och börjat prata om något helt annat.

Nu funderade jag istället ganska länge på det där. Vad skulle hända?

Om jag stannade kvar. Om det går att andas bort kliet i tänderna (jo, jag vet fortfarande om att det är fysiskt omöjligt att ha klåda i tänderna). Det är en tillräckligt stor utmaning för att jag ska vilja testa. Vi får väl se nästa gång det börjar klia, om jag är lika kaxig då eller om jag måste gå ut och gå en liten runda.

Inte nog med att hon har lärt mig att gå, nu ska jag lära mig att andas också…

Men kanske, om det fanns någon som skulle orka med att finnas där med mig oavsett vad som händer när jag andas istället för att gå så kanske det skulle kunna hända lika häftiga grejer som när jag nu har lärt mig att gå på ett helt nytt sätt.

Tänk, allt det här händer bara för att jag fick ont i ryggen. Så många saker som till synes slumpartat inträffar, men som har så stor betydelse i ens liv. Jag slås av att jag så ofta skriver och tänker just kring andetag, luften och känslorna kring det. Ett mjukt andetag mot sin kind, en krusning av frostig andedräkt mot sin hals en gnistrande vinterdag eller att andas vinternatten.

Jag älskar att somna till ljudet av sovande andetag, det lugna och självklara i sömnen gör mig trygg.

Tänk, att andas tillsammans. Att andas ut.

Vilken urkraft…